torsdag 5 juni 2014

Ayumi Hamasaki - "Connected"


Ayumi Hamasaki har under detta årtusende varit Japans kanske största popstjärna. Hon har radat upp hits som dessvärre inte fallit mig så mycket i smaken. Men när hon samarbetade med Ferry Corsten och lät sin vackra och personliga sång möta hans lättviktiga men ändå storslagna trancepop uppstod magi. En lysande låt som inte blir sämre av att den fick en video av animestudion Studio 4°C (som tidigare slagit igenom med Ken Ishiis "Extra" och senare skulle göra videosekvenserna till Atlus otrohetsångestdrama/pusselspel "Catherine").

YOUTUBELÄNK

onsdag 23 april 2014

Frank Ocean - "Pyramids"


Frank Ocean följde upp det ypperliga mixtapet "Nostalgia, Ultra" med den ännu bättre "Channel Orange" 2012. I samma veva kom han ut som bisexuell vilket tragiskt nog fortfarande är en så stor sak att det kom att överskugga hans musikalitet. För albumets centralstycke, det nästan 10 minuter långa "Pyramids", är kanske hela årtusendets bästa r'n'b-låt. Musikaliskt är det magiskt - vemodiga syntslingor samsas med den fetaste eurodiscoslinga som någonsin producerats i USA. Frank sjunger som vanligt fantastiskt bra. Textmässigt är det både vin och vinäger. Å ena sidan är det en rätt unken kvinnosyn han framför när han jämför (och sätter sig till doms över) antikens drottning Cleopatra med en modern strippa. Men herregud - hur episkt är det ändå inte ATT han gör det? Låt vara att parallellen och slutsatserna med den svarta kvinnan som sviker det hon inte får svika är rätt risiga av många skäl (bland annat att Cleopatra var av hellenistiskt/grekiskt ursprung). Storslagenheten förlåter ändå honom. Det här är magi.

YOUTUBELÄNK
SPOTIFYLÄNK

fredag 11 april 2014

Metal Gear Solid V: Ground Zeroes


Metal Gear Solid-serien har alltid varit fantastisk. Därför chockade Metal Gear Solid V: Ground Zeroes mig. Inte för att spelet var kort - jag spelade igenom det (noggrant) på en helg, ungefär som med det första spelet. Nej, det överraskande var att seriens traditionella styrkor försvunnit och seriens traditionella svagheter vänts till styrkor.

Är det något MGS-serien gjort sig känt för är det bossarna och den absurt invecklade handlingen. Här är bägge som bortblåsta. Inte en boss så lång ögat når och handlingen är även den hållen kort - fångar ska befrias från en amerikansk militärbas på Cuba. Istället är det seriens spelmekanik som glänser. Traditionellt sett brukar MGS-spelen var tämligen låsta - både i rörelser och frihet. Men i Ground Zeroes är spelmekaniken ypperlig. Snake rör sig fritt och ledigt och miljön inbjuder till lek. Känslan är nästan lika underbar som när man för första gången spelade Super Mario 64. Friheten är makalös - jag kan spela precis hur jag vill. Jag har smygit mig igenom uppdrag, jag har skjutit mig igenom uppdrag, jag har lönnmördat mig igenom uppdrag och staplat närmare fyrtiotalet soldatlik i en hög i en grotta för att undvika upptäckt. Det är så här sandlådespel ska kännas.

Ändå är Ground Zeroes en bagatell. En oerhört läcker förrätt som lovar oerhört gott inför det riktiga spelet Metal Gear Solid V: Phantom Pain som väl dröjer till 2015. Till dess lär jag återvända många gånger till den amerikanska militärbasen Camp Omega.

Betyg: 8 av 10

söndag 2 februari 2014

A Split-Second - "Flesh"


1986 debuterade den belgiska duon A Split-Second med EBM-singeln "Flesh". Med de kanske coolaste kontinentala syntarna på 80-talet och den bästa pratsången på den här sidan A Number Of Names levererades en tidlös klassiker.


torsdag 2 januari 2014

Uncharted: Golden Abyss


Jag föll för Uncharted vid första ögonkastet. Dessvärre har jag aldrig ägt en PS3 så min relation till trilogin har begränsats till några minuters testande av första spelet samt en hel del recensionsläsande. Men så skaffade jag mig en PS Vita nyligen och så var Uncharted: Golden Abyss gratis för PS-Plus-innehavare...

Jag vill verkligen gilla Uncharted: Golden Abyss. Vissa saker är verkligen kul. Miljöerna är häftiga, klättrandet är om inte spännande eller krävande så i alla fall också häftigt. Hela Tomb Raider/Indiana Jones-grejen är spännande. Dessvärre tar bristerna över. Jag skulle vilja ha mycket mer av utforskande och inte bara en krokig men ack så linjär färd. Visst blir det mer actionfyllt när man aldrig behöver tveka en sekund över vart man ska, men jag tycker inte det passar med temat. På samma sätt är det med stridandet - det väller fram horder av kanonmat som man bara skjuter ner på löpande band. Bäst är de lugnare scenerna - kanotpaddlandet, bergsklättrandet och ledtrådsletandet. Handlingen är ok på det stora hela - en klassisk skattjakt med pseudohistoriska referenser - men dialogen och karaktärerna pendlar mellan risigt och pinsamt. Förebilden är naturligtvis Indiana Jones-filmerna, men det blir slentrian och patetik av det. 80-talistiskt man-kvinna-gnabbande av värsta sorten. Kvinnan i nöd - Chase - kör med en "jag är självständig! jag klarar mig!"-stil som naturligtvis ändå inte stämmer eftersom hon måste räddas gång efter annan och reducerar sig till trofé när hon i slutet konstaterar att protagonisten Nathan Drake inte kom hem tomhänt från skattjakten. När Nathan, efter att ha skjutit ihjäl en bra bit över hundra personer, börjar tveka inför att spränga en grotta för att förhindra spridning av radioaktivt guld eftersom det finns fler onda hantlangare kvar där - då blir det patetiskt. Moral och personlighet måste avspeglas i spelmekaniken - inte bara i scriptade sekvenser och videosnuttar.

Dock - jag har hyfsat kul när jag spelar igenom det. Det är högt tempo och man vill hela tiden komma framåt i handlingen. Ett habilt hantverk med schysst grafik, men det hade kunnat bli så oerhört mycket bättre.

Betyg: 6 av 10

torsdag 19 december 2013

Ratchet & Clank: Size Matters


Jag älskar Ratchet & Clank. Den ursprungliga trilogin till PS2 var fantastisk underhållning och i synnerhet del 2 - Ratchet & Clank: Going Commando - håller jag för att vara ett av den sjätte generationens tio bästa spel (i bokstavsordning: Beyond Good & Evil, Dragon Quest VIII, Final Fantasy XII, Ico, Metal Gear Solid 3: Subsistence, Knights Of The Old Republic, Okami, Persona 4, Ratchet & Clank 2 och The Legend Of Zelda: Twilight Princess). En del av förklaringen till min kärlek till serien var att den äntligen gav Playstation riktigt bra plattformsspel. På PS1-tiden kom ingenting i närheten av Super Mario 64 eller de mästerverk som Rare slängde ur sig till Nintendo 64. Och även om Jak & Daxter var riktigt bra och kom ut ett år före Ratchet & Clank så var uppföljarna besvikelser. Ratchet & Clank-serien däremot bara utvecklades, förbättrades, finjusterades på löpande band.

Size Matters spelade jag aldrig när det kom utan det var nu när min PS4 vägrar levereras och jag på ren trots och konsolkåthet köpte mig en PS Vita som jag insåg att jag längtade efter lite plattformsröj. Och Size Matters levererar plattformsröj. När jag trixat med lite inställningar så att detta PSP-spel anpassats till Vitans två analoga styrspakar blir det riktigt kul. Att röja sig framåt, skjuta sönder precis allting och uppgradera de mest absurda vapnen - det blir aldrig tråkigt.

Problemen däremot är två andra. Det första är att humorn, som i den ursprungliga trilogin var klockren, inte funkar så bra här. Mellansekvenserna är helt enkelt inte kul. Det andra problemet är ännu mer allvarligt. Ratchet & Clank-serien kryllar av sidouppdrag av minispelskaraktär och här är de rent ut sagt tråkiga att spela. Rymdstrider i form av rälsskjutare, stressiga prickskytteuppdrag, hoverboardtävlingar som känns helt slumpmässiga - nej, det är inte kul alls. Och vad värre är - vissa har så pass dålig kontroll att det är lätt att fastna där och då förvinner motivationen fullständigt för att ta sig vidare. Så nej, jag hoppar över att spela färdigt det efter ungefär halva spelet.

Betyg: 5 av 10

tisdag 10 december 2013

Mos Def feat. Slick Rick - "Auditorium"


Mos Def är utan tvekan en fantastisk rappare. Antalet fantastiska låtar han gjort är dock inte så där jättestort. Mestadels handlar det om förutsägbarhet i frågan om beats. Men på denna låt, producerad av Madlib har han fått ett fantastiskt beat och han levererar en riktigt bra vers. Det hade kunnat räcka där, men så - år 2009 - slänger han in 80-talshjälten Slick Rick som på ålderns höst inte bara "murders you on your own" (för att citera Nas) utan slänger ur sig en helt makalöst briljant vers om hur han har det som "a soldier in the middle of Iraq". Med sin avslappnade röst ger han en klockren bild av motsättningar mellan människor, krigets meningslöshet och känslan av vanmakt, varpå han avslutar med att förklara hur folket där ser honom som "Elvis of Baghdad". Tänk om Chuck D, Rakim, Erick Sermon, DMC eller någon mer 80-talsikon kunde göra sån här relevant rap idag.


onsdag 4 december 2013

Jonathan Wilson - "Cecil Taylor"


Jonathan Wilson är en begåvad amerikansk singer-songwriter som fick ett smärre genombrott för några år sedan med skivan "Gentle Spirit". Själv var jag lite tveksam till honom då, men när jag nyligen hörde hans lätt psykedeliska mästerverk "Cecil Taylor" från den nya skivan Fanfare blev jag nästan knockad. Så oerhört vackert och stämningsfullt. Gitarrplinkandet är makalöst vackert. Stor musik.


tisdag 3 december 2013

Oceanhorn: Monster Of Uncharted Seas


Även om vissa spel kan vara kanoniska för en genre är det sällan ett spel ÄR genren. Hur briljanta Mario-spelen än är talar vi om plattformsspel - inte Mariokloner. Och det är om inte 20, så i alla fall 16-17 år sedan vi började kalla spelen för fps istället för Doomkloner. Men det finns en genre som fortfarande ägs fullständigt av en spelserie. Följaktligen talar vi fortfarande 2013 om Zeldakloner. Knappast konstigt, då spel som A Link To The Past (SNES), Ocarina Of Time (N64) och Twilight Princess (GC) tillhör de 2-3 bästa någonsin i sina respektive generationer. Ändå känns det lite förnedrande för briljanta spel som exempelvis Alundra (PS1) och Okami (PS2) att reduceras till Zeldakloner.

Men faktum kvarstår - Legend Of Zelda präglar många spel och sätter samtidigt en standard som andra strävar efter att nå upp till. Det finska spelet Oceanhorn hymlar inte med förebilden - det handlar om att göra en Zeldaklon till iOS och Android. Och här lyckas de mestadels riktigt bra. Det isometriska perspektivet ger en skenbar aura av originalitet och grafiken är måhända inte så tekniskt avancerad men den ger en varm myskänsla. Överhuvudtaget är det här ett äventyr som fokuserar mer på utforskning än Zeldalegendens pusslande. Och det är kul att utforska, rentav beroendeframkallande. Under den vecka jag spelade Oceanhorn tog spelet över mig fullständigt. Spelmekaniken och kontrollen är habil och banorna för det mesta riktigt bra. Musiken levereras framför allt av Kenji Ito (SaGa-serien, samt några av de mindre bra Mana-spelen) och Nobuo Uematsu (spelvärldens mest legendariske kompositör) och är inget mindre än briljant.

Bristerna är få - den intetsägande handlingen och bristen på originalitet är väl det enda egentligen. Samtidigt är det här som att spela ett riktigt bra Zeldaspel på mobilen. Det ÄR oerhört kul och spännande. Frågan är hur det står sig mot A Link Between Worlds som ska landa på min 3DS inom kort.

Betyg: 8 av 10

lördag 30 november 2013

Gesaffelstein - "Obsession"


År 2013 närmar sig sitt slut. Årets stora genombrott står helt klart fransmannen Mike "Gesaffelstein" Lévy för. Hans två bidrag till Kanye Wests Yeezus-skiva, en drös remixer och så skivan Aleph som släpptes härom månaden. Min favorit därifrån heter "Obsession" och är liksom det mesta han gör ett stycke mörk, hård och rytmisk elektronica någonstans i gränslandet mellan 80-talistisk industribody och 00-talistisk hård house á la Boys Noize och Justice. En fantastisk låt som passar lika bra att dansa argdans till som att skynda sig fram i gångtunneln mellan T-centralen och Stockholm central.