MØ - "Maiden"

En dansk Lykke Li ackompanjerad av årets kanske snyggaste gitarrslinga. Fedt! En artist att hålla koll på framöver.

Grimes - "Genesis"

Kanadensiska Claire "Grimes" Boucher är för mig en ny bekantskap under året. Hennes drömlika, Enya- och Maire Brennandoftande elektropop har förgyllt ett antal höstkvällar.

Sky Ferreira - "Lost In My Bedroom"

Sky Ferreira har släppt en hel drös med låtar som skapat en bild av henne som en lite snyggare men lite sämre Lana Del Rey. Så kom den här elektropopdängan som påminner en hel del om nordiska gudinnor som Annie och Sally Shapiro. Vackert och dansant.

The Field Mice - "Canada"

"He doesn't love you

I'm the one who loves you

I'm the one who loves you

You don't love me

He's the one you love

He's the one you love

He's the one you love"

Frågan är om någon refräng - Håkan Hellström och Jens Lekman inräknade - någonsin har låtit lika patetisk. Och samtidigt lika fantastisk. Mjuk, trallig indiepop när den är som bäst.

Jean Grae - "Keep Livin'"

"Sensitive thugs, ya'll need hugs" rappade Jay-Z en gång i tiden. Och när Jean Grae spottar ur sig sitt livs historia inser jag att det nog inte finns någon som behöver den där kramen lika mycket som hon gör. "I don't even love life no more, my niggas, I just live it. And I don't love love, all the hurting is infinite. I cry myself to sleep sometimes, wept a gallon of tears. From malice, divorce meets to lost peers." är bara ett brottstycke av hur jobbigt livet är för Jean. Hennes smärta känns så äkta. Hennes uppgivenhet nästan, men bara nästan total. En kram kan göra skillnaden.

DJ Krush - "Kemuri"

I en annan dimension hade DJ Krushs genombrottslåt "Kemuri" (som betyder rök/röka) varit beatet till den bästa låten på "Illmatic", "The Infamous", "Only Built 4 Cuban Linx", "Ready To Die" eller någon annan av de tidlösa newyorkiska hiphopalbum som kom i mitten av 90-talet. Men istället förblev japanen Hideaki Ishis mästerverk en instrumental historia. Med små medel och enkla antydningar skapade han ett mörkt och hotfullt men samtidigt upplyftande och löftesrikt ljudlandskap. 

Swordigo

Touch Foos första spel hette Soosiz och var en trevlig men i slutändan rätt intetsägande bagatell till iOS. Om du tänker dig ett tvådimensionellt Super Mario Galaxy så är du på rätt väg. Det som imponerade i Soosiz var kontrollen som var tämligen lysande för att vara ett plattformsspel på iPhone. I övrigt tröttnade jag rätt fort pga ett rätt tråkigt koncept.

Swordigo däremot är en helt annan historia. Det är även nu ett tvådimensionellt plattformsspel, men här handlar det om ett svärdsvingande äventyr i metroidvaniagenren. Grafiken är det inget egentligt fel på, men jag har personligen väldigt svårt för designen. Jag tänker på tidiga PS2-spel som Maximo och Jak & Daxter, fast nu i 2d. Även intrigen är tämligen fantasilös. Det hade inte behövts något djuplodande psykodrama och inte heller några nyskapade narrativa knep, men något mer än "övernaturliga demoner som kommer och dödar din mästare och så måste du hämta ett svärd som de delat i fyra delar" hade helt klart givit spelet ett mervärde.

Det som däremot är helt exemplariskt är gameplayet och banorna. Varierande och utmanande, stimulerande och belönande. Spelet är överfullt av hemligheter och blir aldrig någonsin enformigt. Huvudpersonen kan uppgradera sig i tre olika kategorier - Health, Attack och Magic - och även om det naturligtvis går att fördela dem jämnt kan man få väldigt olika upplevelser beroende på hur man fördelar dessa poäng.

Sammantaget är Swordigo ett lysande spel. Jag har spelat igenom det från start till slut närmare tio gånger och tröttnar inte. Hade estetiken och storyn varit i klass med gameplayet hade detta varit i tidlöst spel. Nu stannar det vid ett utmärkt spel. Vi får hoppas på Swordigo 2.

Betyg: 9 av 10