Ratchet & Clank: Size Matters

Jag älskar Ratchet & Clank. Den ursprungliga trilogin till PS2 var fantastisk underhållning och i synnerhet del 2 - Ratchet & Clank: Going Commando - håller jag för att vara ett av den sjätte generationens tio bästa spel (i bokstavsordning: Beyond Good & Evil, Dragon Quest VIII, Final Fantasy XII, Ico, Metal Gear Solid 3: Subsistence, Knights Of The Old Republic, Okami, Persona 4, Ratchet & Clank 2 och The Legend Of Zelda: Twilight Princess). En del av förklaringen till min kärlek till serien var att den äntligen gav Playstation riktigt bra plattformsspel. På PS1-tiden kom ingenting i närheten av Super Mario 64 eller de mästerverk som Rare slängde ur sig till Nintendo 64. Och även om Jak & Daxter var riktigt bra och kom ut ett år före Ratchet & Clank så var uppföljarna besvikelser. Ratchet & Clank-serien däremot bara utvecklades, förbättrades, finjusterades på löpande band.

Size Matters spelade jag aldrig när det kom utan det var nu när min PS4 vägrar levereras och jag på ren trots och konsolkåthet köpte mig en PS Vita som jag insåg att jag längtade efter lite plattformsröj. Och Size Matters levererar plattformsröj. När jag trixat med lite inställningar så att detta PSP-spel anpassats till Vitans två analoga styrspakar blir det riktigt kul. Att röja sig framåt, skjuta sönder precis allting och uppgradera de mest absurda vapnen - det blir aldrig tråkigt.

Problemen däremot är två andra. Det första är att humorn, som i den ursprungliga trilogin var klockren, inte funkar så bra här. Mellansekvenserna är helt enkelt inte kul. Det andra problemet är ännu mer allvarligt. Ratchet & Clank-serien kryllar av sidouppdrag av minispelskaraktär och här är de rent ut sagt tråkiga att spela. Rymdstrider i form av rälsskjutare, stressiga prickskytteuppdrag, hoverboardtävlingar som känns helt slumpmässiga - nej, det är inte kul alls. Och vad värre är - vissa har så pass dålig kontroll att det är lätt att fastna där och då förvinner motivationen fullständigt för att ta sig vidare. Så nej, jag hoppar över att spela färdigt det efter ungefär halva spelet.

Betyg: 5 av 10

Mos Def feat. Slick Rick - "Auditorium"

Mos Def är utan tvekan en fantastisk rappare. Antalet fantastiska låtar han gjort är dock inte så där jättestort. Mestadels handlar det om förutsägbarhet i frågan om beats. Men på denna låt, producerad av Madlib har han fått ett fantastiskt beat och han levererar en riktigt bra vers. Det hade kunnat räcka där, men så - år 2009 - slänger han in 80-talshjälten Slick Rick som på ålderns höst inte bara "murders you on your own" (för att citera Nas) utan slänger ur sig en helt makalöst briljant vers om hur han har det som "a soldier in the middle of Iraq". Med sin avslappnade röst ger han en klockren bild av motsättningar mellan människor, krigets meningslöshet och känslan av vanmakt, varpå han avslutar med att förklara hur folket där ser honom som "Elvis of Baghdad". Tänk om Chuck D, Rakim, Erick Sermon, DMC eller någon mer 80-talsikon kunde göra sån här relevant rap idag.

Jonathan Wilson - "Cecil Taylor"

Jonathan Wilson är en begåvad amerikansk singer-songwriter som fick ett smärre genombrott för några år sedan med skivan "Gentle Spirit". Själv var jag lite tveksam till honom då, men när jag nyligen hörde hans lätt psykedeliska mästerverk "Cecil Taylor" från den nya skivan Fanfare blev jag nästan knockad. Så oerhört vackert och stämningsfullt. Gitarrplinkandet är makalöst vackert. Stor musik.

Oceanhorn: Monster Of Uncharted Seas

Även om vissa spel kan vara kanoniska för en genre är det sällan ett spel ÄR genren. Hur briljanta Mario-spelen än är talar vi om plattformsspel - inte Mariokloner. Och det är om inte 20, så i alla fall 16-17 år sedan vi började kalla spelen för fps istället för Doomkloner. Men det finns en genre som fortfarande ägs fullständigt av en spelserie. Följaktligen talar vi fortfarande 2013 om Zeldakloner. Knappast konstigt, då spel som A Link To The Past (SNES), Ocarina Of Time (N64) och Twilight Princess (GC) tillhör de 2-3 bästa någonsin i sina respektive generationer. Ändå känns det lite förnedrande för briljanta spel som exempelvis Alundra (PS1) och Okami (PS2) att reduceras till Zeldakloner.

Men faktum kvarstår - Legend Of Zelda präglar många spel och sätter samtidigt en standard som andra strävar efter att nå upp till. Det finska spelet Oceanhorn hymlar inte med förebilden - det handlar om att göra en Zeldaklon till iOS och Android. Och här lyckas de mestadels riktigt bra. Det isometriska perspektivet ger en skenbar aura av originalitet och grafiken är måhända inte så tekniskt avancerad men den ger en varm myskänsla. Överhuvudtaget är det här ett äventyr som fokuserar mer på utforskning än Zeldalegendens pusslande. Och det är kul att utforska, rentav beroendeframkallande. Under den vecka jag spelade Oceanhorn tog spelet över mig fullständigt. Spelmekaniken och kontrollen är habil och banorna för det mesta riktigt bra. Musiken levereras framför allt av Kenji Ito (SaGa-serien, samt några av de mindre bra Mana-spelen) och Nobuo Uematsu (spelvärldens mest legendariske kompositör) och är inget mindre än briljant.

Bristerna är få - den intetsägande handlingen och bristen på originalitet är väl det enda egentligen. Samtidigt är det här som att spela ett riktigt bra Zeldaspel på mobilen. Det ÄR oerhört kul och spännande. Frågan är hur det står sig mot A Link Between Worlds som ska landa på min 3DS inom kort.

Betyg: 8 av 10

Gesaffelstein - "Obsession"

År 2013 närmar sig sitt slut. Årets stora genombrott står helt klart fransmannen Mike "Gesaffelstein" Lévy för. Hans två bidrag till Kanye Wests Yeezus-skiva, en drös remixer och så skivan Aleph som släpptes härom månaden. Min favorit därifrån heter "Obsession" och är liksom det mesta han gör ett stycke mörk, hård och rytmisk elektronica någonstans i gränslandet mellan 80-talistisk industribody och 00-talistisk hård house á la Boys Noize och Justice. En fantastisk låt som passar lika bra att dansa argdans till som att skynda sig fram i gångtunneln mellan T-centralen och Stockholm central.

Burial - "Loner"

Burial fick ett stort genombrott med sin självbetitlade debutskiva 2006, som visade nya vägar för dubstepgenren. Med uppföljaren "Untrue" från 2007 utvecklade och fördjupade han sitt sound - känslan av ett varmt omfamnande mitt i något mörkt och hotfullt - och skapade detta årtusendes hittills främsta elektroniska album. Sedan dess har han inte släppt flera album utan nöjt sig med en handfull EP's bestående av 2-3 låtar med en total speltid på max 30 minuter. Detta har varit ett genialiskt koncept - dels har han sluppit följa upp sitt mästerverk, dels har han kunnat förfina sitt sound ytterligare i lagom doser.

Bäst av dessa EP's är "Kindred EP" från 2012. Andraspåret heter "Loner" och där överger han de brutna dubsteprytmerna för att istället göra någon sorts dov lo-fi-house som lyckas vara extatisk utan att vara "där". Det är som nostalgiska men ogreppbara minnesfragment av nätter på en riktigt skum klubb. Och kanske är detta hans allra främsta låt.

Asphalt 8: Airborne

Jag är definitivt fel person att bedöma racingspel objektivt, men eftersom jag är helt ointresserad av försök till objektiva bedömningar så tänkte jag bedöma iOS-spelet Asphalt 8: Airborne högst subjektivt. Min racingspelskarriär har varit skral - jag spelade en massa Gran Turismo sommaren 1998, jag har spelat obscena mängder Mario Kart: Double Dash till GameCube och jag håller Diddy Kong Racing till Nintendo 64 väldigt nära hjärtat. Jag kan tycka att racingspel är snygga att titta på, men det är ytterst sällan jag är sugen på att spela mer än fem minuter.

När man studerar Asphalt-serien på Metacritic ser man tydliga tendenser. En är att de mötts av usel kritik till de handhållna konsolerna: Asphalt 3D till 3DS har 43, Asphalt: Injection till VITA har 49, Asphalt: Urban GT till DS har 60 och uppföljaren Asphalt: Urban GT 2 till PSP ligger i botten på 42. Katastrofalt med andra ord. Undantaget är Asphalt 4: Elite Racing till DS som har ett metacriticvärde på 78.

Till iOS är situationen en annan - Asphalt 5, 6 och 7 har alla ett metacriticvärde mellan 79-83 - vilket visserligen är rätt symptomatiskt för iOS-recensioner. Så kom Asphalt 8: Airborne och med ett metacriticvärde på 93 är det det hittills högst betygsatta iOS-spelet alla kategorier i år. Så om man nu som jag känner för att testa ett racingspel sisådär vart tredje år känns det ju helt ok att göra det med ett 7-kronorsspel som ska vara fantastiskt.

Fantastiskt är att ta i, men jag gillar verkligen Asphalt 8: Airborne. Det är oerhört snyggt och trots den lilla skärmen har det en härlig fartkänsla. Kontrollen är enkel - tilta telefonen åt det håll du vill svänga (som om den vore en ratt), boosta genom att trycka på högra sidan och bromsa/sladda genom att trycka på vänstra sidan - men går också att justera så att exempelvis lutandet ger större eller mindre effekt i spelet. Väldigt bra.

Men framför allt handlar det ju om spelkänslan. Det är fruktansvärt roligt att köra bil i Asphalt 8: Airborne. Det går fort, det känns fort och ändå har man en hyfsad kontroll. Lysande arkadracing helt enkelt. Spelet har även ett riktigt bra karriärsläge som känns oerhört utmanande men hela tiden på rätt nivå. På varje bana kan man (utöver att tjäna pengar som man använder till att köpa nya bilar och uppgradera befintliga bilar) samla ihop fem stjärnor. Tre av dessa får man för placeringen och de övriga två får man för olika missions - det kan vara att volta två gånger, klara banan utan att krascha etc...

Då kommer det dåliga och det handlar för mig egentligen om två saker. Det första är att det blir en slowmotionrepris när man prejar/tacklar en annan bil, vilket mer än en gång har fullständigt förstört kurvtagningar och lett till krascher. Förhoppningsvis finns det nån avstängningsknapp för den funktionen som jag inte hittat. I såna fall kan jag nog höja betygsteget med ett snäpp.

Det andra är mer allvarligt och handlar om det monetära systemet i spelet. Det känns som att det bygger på att man måste investera riktiga pengar i in-app-purchases för att kunna ha råd med rimligt bra bilar framöver, såvida man inte ägnar sig åt evigheter av grinding. Och visst - det här är ett dilemma. Spelet är definitivt värt mer än 7 kr, men jag skulle nog inte testat det om det kostat exempelvis 49 kr. Och det hade varit en sak om spelets första season (av åtta) varit gratis och resten kostat - då hade jag definitivt betalat. Men att betala för att få spelmässiga fördelar. Nej, aldrig.

Betyg: 7 av 10

Mobb Deep feat. Crystal Johnson - "The After Hours G.O.D. Pt III"

Näst Wu-Tang Clan och Nas var Mobb Deep mina största favoriter när det gällde newyorkisk 90-talshiphop. Under några år levererade Havoc och Prodigy en väldans massa fantastiska låtar, med "Shook Ones, Pt 2" i spetsen. Sångerskan Crystal Johnson medverkade på en hel del låtar, däribland den lysande remixen på "Survival Of The Fittest". Här har hon en tillbakadragen roll när Mobb Deep tar sig an ett beat konstruerat kring filmmusiken från 70-talsskräckisen Phantasm. Futuristiskt värre och en av Mobb Deeps bästa låtar.

Drake - "Hold On We're Going Home"

Kendrick Lamars står så här en och en halv vecka efter sin utmaning till hiphopvärlden fortfarande rätt ohotad på toppen. De främsta konkurrenterna - Kanye och Drake - är ju rent av mer pop- respektive r'n'b-stjärnor. Och oavsett Drakes framgångar som rappare är det mjukare ballader som "Crew Love" och "Marvin's Room" som är hans unikum. Hans senaste singel "Hold On We're Going Home" visar tydligt att han är en fantastisk artist. En lysande låt som kommer ligga på late at night-playlists i många år framöver.

Big Sean feat. Kendrick Lamar & Jay Electronica - "Control"

Att Kendrick Lamar är vår tids bäste rappare gjorde han tydligt klart för alla på albumet "good kid, m.A.A.d city" förra hösten, men nu - på Big Seans "Control" lägger han en briljant vers som sänder chockvågor över hiphopvärlden. En massa rappare har blivit sura för att han hotat ödelägga deras karriärer och en massa andra rappare har blivit sura för att de inte blivit nämnda i det sammanhanget. Kendrick är där Jay-Z var hösten 2001 och hiphopvärlden håller andan. Vem ska plocka upp den kastade handsken?

Odd Future - "Rella"

Odd Futures skiva "The OF Tape Vol. 2" från förra året var en ojämn historia - kanske främst symboliserad av posse-spåret "Oldie" där i princip hela kollektivet fick spotta verser med varierande resultat. Det främsta guldkornet var förstasingeln "Rella" där Hodgy Beats, Domo Genesis och slutligen Tyler, The Creator levererar röjiga rader över ett fantastiskt, mörkt elektroniskt Left Brain-beat. Det är sånt här man stundtals älskar Odd Future för.

Boards Of Canada - "Reach For The Dead"

Boards Of Canada har sedan mitten av 90-talet skapat en helt egen ljudbild av falsk trygghet och senaste skivan Tomorrow's Harvest är inget undantag. På singelspåret "Reach For The Dead" bygger de en vacker men samtidigt oerhört tät och hotfull atmosfär som bara stegrar och stegrar. Det är inte bara stor konst utan även en av årets bästa låtar.

Girl Unit - "Wut"

För några år sen kom en låt som hette "Wut". Jag trodde att jag hade fått tag i en instrumentalversion av den, men så här nästan tre år senare är det bara att konstatera - Girl Unit har missat att de borde sjungit eller rappat eller nånting över det fantastiska beatet. Det enda jag hittat åt det hållet är en Das Racist-freestyle 10 minuter in i den här mixtapen och det borde gått att göra nåt mycket bättre av det. Gräsmattan är klippt och krattad för att någon ska kliva in och göra ungefär som när Azealia Banks klev in och gjorde om Lazy Jays "Float My Boat" till en av årtusendets allra bästa låtar.

Onra - "Rock On"

Franske beatmakaren Onra är kanske främst känd för sina kinesisk-vietnamesiska excesser på skivorna Chinoiseries och Chinoiseries pt 2 och med hiten The Anthem. Personligen föredrar jag hans atmosfäriska slo-mo-discofunk på skivan Long Distance. Allra bäst är "Rock On" som kan vara något av det bästa som kommit från Frankrike under det här årtusendet.

Katy B feat. Jessie Ware - "Aaliyah"

Aaliyah har alltid hyllats välförtjänt, men förmodligen aldrig tidigare lika snyggt som i denna elektrofunkiga brittiska bomb. Textmässigt påminner den om Dolly Partons "Jolene", med Aaliyah i den passande rollen som den ouppnåeliga konkurrenten.

Cassie feat. Wiz Khalifa - "Paradise"

Cassies mixtape "RocaByeBaby" är utan tvekan årets r'n'b-händelse. På låten "Paradise" sjunger hon över ett så svängigt men ändå avslappnat beat att det inte är något snack. Cassie tävlar just nu enbart med sig själv om årets r'n'b-låt.

Heavy Rain

I slutet av 90-talet, när det inte fanns några svenska spelforum på internet, fördes debatten på tidningen SuperPLAYs insändarsida. Det handlade om att ta spel på allvar. Spel var ju en lika viktig del av kulturen som litteratur, film och musik. Logiken sa då att spelen måste kunna väcka lika starka känslor som ovan nämnda kulturgrenar. Sagt och gjort, en efter en började bekännelserna komma - jag grät till det här spelet, jag grät till det där spelet - och inom kort verkade hela gamerkulturen blivit hälften emos och hälften crybabys. Diskursen kring spels tårframkallning har sedan dess levt vidare och användes till och med i marknadsföringen inför Lost Odyssey, då Hironobu Sakaguchi (mr Final Fantasy) hävdade att hans spel skulle få vuxna män att gråta.

I diskursens epicentrum stod det då hyfsat aktuella Final Fantasy VII och närmare bestämt Aeris dödsscen i slutet av den första skivan. Det var en överraskande scen, närmast chockartad. Visst hade spelkaraktärer dött tidigare i rollspel, men det var i regel bifigurer av typen "den vise mentorn". Aeris var ju den där tjejen som vi alla förälskat oss i (trots att vi vet att vi skulle haft så galet mycket roligare med Tifa), spelvärldens motsvarighet till the manic pixie dream girl.

Men tårar? Kom igen. Det är spel vi pratar om. Kanske är det min fantasi som är begränsad, men jag lever mig inte in i spel till den graden att jag saknar distans till det som händer. Det gör jag visserligen inte när det gäller böcker eller film heller. Musik däremot, det är en annan sak, men då handlar det ju snarare om personliga känslomässiga bindningar än om musiken i sig. Men visst, jag har gråtit av spel. En gång. Det var hösten 2000. Jag var nyutexaminerad lärare och var fullt inne i mitt första läsår. Totalt utarbetad. Vi snackar vara på jobbet från sju på morgonen till tio på kvällen. Lägg till över en timmes resväg enkel resa så fattar du. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag. På fredagen åkte jag förbi den underbara spelbutiken GameShop i Näckrosen (R.I.P. alla fantastiska spelbutiken som dödats av Game och GameStop) och plockade upp ett exemplar av Chrono Cross. Och så hem. Tanken var att förtränga allt jobb, all stress, all ångest - bara gå in fullständigt i ett spel - på samma sätt som jag gjort så många gånger under studietiden.

Min Playstation funkade inte.

Något hade hänt och den startade inte. Jag drog ut alla sladdar och satte i igen, men det funkade inte. Jag testade med andra spel. Ingenting. Där och då grät jag. Men när Aeris dog? Nej.

Så hoppar vi fram till våren 2010. Det är lördagkväll och jag befinner mig hemma hos en vän och hans familj. Spelet som gäller är Heavy Rain, ett spel de redan hade spelat igenom två gånger. Jag gillade första halvan av Fahrenheit (jag spelade aldrig klart det), men redan från början märktes det att Heavy Rain var ett par snäpp djupare och bättre på alla sätt. Framför allt var det faktumet att spelet fortsatte mot slutet oavsett vad man gjorde som kändes banbrytande. För en jrpg-fantast sedan det första Phantasy Star till Sega Master System i slutet på 80-talet så var det omvälvande att inte tänka "levla, grinda, samla, prata med allt och alla, försök hitta bästa alternativet hela tiden", utan istället spela för att intuitivt göra spelupplevelsen till den mest intressanta.

Följaktligen försökte jag gå in i rollerna, göra som jag tror att de skulle göra istället för att försöka göra "det bästa". Jag undvek till och med att naken-kvinnokropps-maximera, vilket så här i efterhand fortfarande gör det till en unik spelupplevelse.

För att vara ett handlingsbaserat spel är handlingen inget vidare. Eller så är det så att eftersom spelet är så filmiskt så bedömer jag handlingen med andra ögon än jag bedömer handlingen i andra spel. Men det är en dussin-thriller, på samma sätt som andra spel är dussin-action eller dussin-skräckisar. Och med tanke på David Cages uttalanden om att andra spel är som porrfilmer och hans hyllande av lite "svårare" litteratur och film känns det som att han kastar glas i stenhus.

Istället är det alltså spelets gameplay som etsar sig kvar i minnet. Känslan av att spela på ett helt annat sätt än jag gjort i hela mitt liv känns fascinerande. Jag tänker osökt på två 90-talsspel som var lika revolutionerande på sin tid - Wolfenstein 3D och Super Mario 64. Bägge dessa spel revolutionerade spelvärlden och lade ut rötter till hur spel görs än idag. För sin tid var dessutom bägge spelen fantastiska spelupplevelser. Idag ser det annorlunda ut. Medan 3d-plattformsälskare fortfarande hyllar Super Mario 64 som ett av genrens absoluta mästerverk spelar ingen Wolfenstein 3D av andra skäl än nostalgiska. Jag undrar hur Heavy Rain placerar sig här. Kommer det att vara ett spel som likt Super Mario 64 kommer lysa starkt även om 13 år? Jag tvivlar. Och jag hoppas att det inte heller blir så. Jag hoppas att Heavy Rain i 2020-talets retrospelshyllningar framstår som äventyrsgenrens Wolfenstein 3D - spelet som sparkade in dörren för 2010-talets våg av interaktiva berättelser. För som sagt, handlingen är inte mer minnesvärd än den där thrillern som gick på TV6 härom kvällen, du vet den där, med han den där som var med i den där andra filmen som var rätt bra.

Här vrider sig läsaren lite olustigt. Tårarna, gråtandet - varför skrev han om det? Vi spolar fram till slutet på Heavy Rain. Jag sitter i soffan och spelar. Det är söndag förmiddag. Kring mig sitter min vän, hans sambo och hans 8-åriga dotter - alla fascinerade och nyfikna på vilka val jag gör, vilka konsekvenser de kommer få och framför allt, hur jag kommer reagera. Så jag chockar dem. Jag offrar mina huvudrollsinnehavare. Jag låter mördaren komma undan. Jag låter polisen skjuta ihjäl en oskyldig pappa till en stackars pojke som i spelets prolog förlorat sin bror. Framför allt rycker jag undan en ridå mellan saga och verklighet för en stackars 8-årig flicka i soffan och visar henne en värld där barn förlorar sina föräldrar och det goda förlorar. Hennes tårkanaler formligen exploderar. Där och då skrev Heavy Rain inte bara till sig en stark nia på betygskalan utan även in sig på min lista över mitt livs starkaste och därmed bästa spelupplevelser. Det kunde inte få en vuxen man att gråta, men det kunde få en liten flicka att göra det. Det räcker...

Betyg: 9 av 10

 (Den här recensionen skrev jag för tre år sen på en annan plats, men jag tycker den håller än idag.)

JJ - "Still"

1999 gjorde den helt uträknade Dr Dre en storstilad comeback: Först med Eminems genombrottsalbum The Slim Shady LP och strax därefter med den egna skivan 2001. Förstasingeln hette "Still D.R.E." och över ett fantastiskt pianoplinkande signerat Scott Storch klev Dr Dre och hans återfunna vän Snoop Dogg tillbaka upp på toppen.

Den svenska duon JJ släppte 2010 det lysande mixtapet Kills, där de på sitt karaktäristiskt svepande sätt sjöng över en massa klassiska och välkända hiphopbeats. Bäst var den här låten där de sjunger drömskt och vemodigt över beatet från Still D.R.E.

Booba - "Jimmy"

När någon rappar långsamt på franska kan man lika gärna autotuna över det hela. Jag förstår ändå inte ett dugg. Men beatet är galet reggaesnyggt och videon lysande. Kanske den bästa låt som heter "Jimmy" sen M.I.A.

Waking Mars

Det finns ord som får mig att släppa all form av kritiskt tänkande. Metroidvania är ett sånt ord. Jag älskar genren. När flera recensioner beskrev Waking Mars som ”det mest nyskapande metroidvaniaspelet på år och dar” blev mina förväntningar orimligt höga och besvikelsen nästan lika stor. För visst är det ett nyskapande metroidvaniaspel. Problemet är bara att det inte är så bra.

Spelet handlar om att utforska enorma grottsystem på planeten Mars. Detta görs med hjälp av ett jetpack och styrningen funkar på sin höjd hyfsat. För att ta sig vidare måste man utnyttja ekologin på Mars. Sporer ska planteras och kombineras för att föröka sig vilket leder till olika effekter. I början känns det nytt och fräscht med ett våldsbefriat, utforskande plattformsspel innan man inser en massa saker. Dels luras kartan och det är mycket mer linjärt än man först tror. Sen är utforskandet ytterst begränsat – i själva verket är Waking Mars inget mer än ett antal pussel som man ska lösa. Och eftersom kontrollen blir ännu sämre när man ska plantera diverse sporer känns det lite bortslängt.

Ett plus dock för att det är stämningsfyllt. Grafiken är trivsam och musiken hörlursvänlig. Men slutbetyget blir ändå en besvikelse. Jag vill tillägga att jag inte har testat multiplayerdelen.

Betyg 4 av 10

Nicki Minaj - "Up In Flames"

Nicki Minaj har gått från världens coolaste person för några år sen till allmänt hatad på internet. Mestadels pga hennes utseende och stil, men även pga att hon blivit popstjärna istället för undergroundrappare. Samtidigt kvarstår faktum att hon fortfarande är en galet talangfull och skicklig rappare. Och när hon gör hårda, tunga verser är det knappt någon som kan matcha henne. "Up In Flames" som nu har begåvats med en video, var introlåten på senaste skivan och kan närmast jämföras med "Takeover" med Jay-Z. En lysande låt om hur grym hon är. Det är bara att nodda instämmande.

Azealia Banks - "Yung Rapunxel"

Azealia Banks tar en sväng åt det mörka, hårda och farliga hållet. Jag tycker det passar hennes flow utmärkt. Sen får man sluta jämföra allt hon gör med 212. Det här är en riktigt bra låt och en cool video och tillsammans med hennes Harlem Shake-version det bästa hon lämnat ifrån sig på flera månader.

Major Lazer feat. Flux Pavilion - "Jah No Partial"

I väntan på att Diplo och M.I.A. ska göra en Piracy Funds Terrorism vol 2 får väl en ny Major Lazer-skiva duga tänkte jag och började lyssna på Free The Universe. Tyvärr var den inte speciellt bra. Visst - det saknas inte fantastiska låtar, men de är välbekanta och släppta sedan tidigare. Så jag återgår till att lyssna på den behagliga sommarplågan "Get Free" och den brutalt skoninglösa bomben "Jah No Partial" som låter som något The Prodigy skulle kunnat slänga ihop om de inte hade blivit värdelösa under 90-talets sista år.

Erlend Loe - "Fvonk"

Erlend Loe är nog näst efter Haruki Murakami och den svenske fantasyförfattaren Erik Granström min absoluta favoritförfattare. Som så många andra knockades jag av hans Naiv Super och jag har därefter läst i princip allt han har skrivit – i flera fall även på norska. Det trista är att efter karriärtoppar som Naiv Super, back-to-back-dubbeln Doppler/Volvo Lastvagnar samt den personliga favoriten Expedition L har han fallit något. Den obegripliga (och tro mig – jag har försökt) Expedition Shakespeare/Organisten följdes av besvikelsen Gör vad du vill/Muleum och det bagatellartade experimentet Stilla dagar i Mixing Part.

Fvonk handlar om vänskapen mellan två personer – en ensam man som övergivits av fru och arbete – och ingen mindre än Norges statsminister Jens Stoltenberg. Den sistnämnde lider av utmattningsdepression men kan av politisk-taktiska skäl inte sjukskriva sig, så han hyr in sig hemma hos Fvonk för att komma undan då och då. En sällsam vänskap utvecklar sig där statsministern bearbetar sin problematik samtidigt som Fvonks kvarstår. Det är en feelgoodhistoria med en rejäl dos bitterhet, som avhandlar tämligen stora frågor på Loes patenterade lilla, konkreta och naiva sätt. Det är ett fascinerande porträtt av Jens Stoltenberg som målas upp, där Loe ställer och försöker besvara frågor som annars inte kommer fram förrän i bästa fall i politiska biografier 30 år senare. Men som en sån sak – hur går man vidare i den politiska vardagen efter att man som Jens Stoltenberg närmast landsfaderförklarats i samband med hanterandet av Utøya? Hur lever man upp till den bilden? Hur kan man undgå att dras ner?

Samtidigt finns hela tiden den där loeska humorn. Detaljerna. Igenkännandet. Finurligheterna. Jag utbrister en suck av glädje och faktiskt en hel del lättnad. Erlend Loe är tillbaka.

Betyg: 7 av 10

Daft Punk feat. Pharrell Williams - "Get Lucky"

Daft Punks betydelse för modern elektronisk musik går inte att överskatta. Sedan genombrottet med "Da Funk" i mitten av 90-talet har de lett och inspirerat i princip allt och alla. Deras comeback är naturligtvis oerhört efterlängtad och den minutlånga teaser som kom ut häromdagen är helt briljant. Nile Rodgers på gitarr, Pharrell Williams på sång och stans funkigaste discosound från herrarna Bangalter och de Homem-Christo. Det här kan bli hur bra som helst.

Update: Och här kommer den fantastiska färdiga versionen. Jag hade hoppats på mer av robotrösten, men det här är ändå en av årets låtar.

Cassie feat. Rick Ross - "Numb"

Cassie slog igenom stort med den fantastiska Ryan Leslieproducerade Me & U 2006 och jag var knappast ensam om att se henne som en kandidat till att fylla den r'n'b-tron som hade stått tom sedan Aaliyahs frånfälle fem år tidigare. Dessvärre hade hon svårt att upprepa framgången och det dröjde ända till 2012 då hon plötsligt gjorde storstilad comeback med King Of Hearts och Nicki Minajsamarbetet The Boys. Ändå bleknar dessa i det hypnotiska skenet från den nya låten Numb. Avslappnat och coolt. Som en Aaliyah för 2010-talet.

Badland

Det känns som att "stämningsfyllda-fysik-pussel-plattformsspel-med-meditativ-musik-och-estetiskt-tilltalande-2d-grafik"-spel har blivit en egen genre sen iOS blev ett spelformat att räkna med. Senast i raden är Badland, ett spel som går ut på att... ja, föra varelser från vänster till höger. Kontrollen liknar Jetpack Joyride  på så sätt att man rör sig automatiskt åt höger, medan en skärmtryckning leder till att man stiger. Enkelt.

Och i början är det medryckande och känns fantastiskt. De totalt 40 banorna är fantasifulla och efter ett tag rätt krävande. Allt eftersom blir det fler och fler effekter och när man för första gången i hög hastighet styr en hel svärm med... varelser... ja då är det helt klart så att man får kickar.

Problemet är att jag tröttnar rätt snabbt. Jag blir inte så sugen på att nöta en riktigt svår passage till dess jag kan varje detalj. Det finns liksom inget som lockar mer än fler banor som visserligen är olika konstruerade men ändå ser rätt likadana ut. Och till skillnad från många andra pusselspel får jag aldrig känslan av att jag vill gå tillbaka och spela om gamla banor för att få "tre stjärnor". Lägg till att kontrollen både är lite inexakt och svårbemästrad.

Betyg 4 av 10

DJ Koze - "La Duquesa"

För ca 10 år sen, under Kompakt-eran, tillhörde DJ Koze de absolut hetaste artisterna i världen. Hans Brutalga Square är fortfarande lysande. Mer överraskande är att hans färska album Amygdala är riktigt bra. Bäst är den smygande, minimalistiska lilla juvel som heter La Duquesa. Lika bra att ha i hörlurarna när man ligger i soffan och läser en bok som när man dansar runt med dammsugaren för att få lite ordning där hemma.

Hassel - Privatspanarna

"Har precis sett Måns Månssons film "Hassel - privatspanarna" och är helt tagen. Inte en film som tar den svenska deckarfilmtronem från "Mannen på taket". Förmodligen en film som alla som plöjer Beck/Wallander/Johan Falk/Whatever kommer stänga av efter tio minuter. Kanske är det inte ens en "bra" film. Men jävlar vad den väcker tankar. Om åldrande män, ensamhet, meningen med livet, att snöa in sig på snäva saker in absurdum osv. Och Lars-Erik Berenett är bättre än någonsin som en pensionerad Roland Hassel - helt out of touch med nutiden."

Så statusuppdaterade jag på facebook i december efter att ha sett "Hassel - Privatspanarna" och omdömet står sig efter en andra titt. Det är en långsam lååååååångsaaaaaam film, grå och dyster. På ytan handlar den om Palmemordet, men det fungerar bara som en kuliss. Det här handlar om verkligheten. Den grå vardagen när man inte längre har en meningsfull tillvaro och desperat försöker hitta någon mening.

Nej, en sak stämmer inte med min facebookstatus. Det här är en riktigt bra film. Tro bara inte att det är en polisfilm.

Betyg: 7 av 10

Phantasy Star 2

Det är drygt 25 år sedan Phantasy Star släpptes till Sega Master System och tog inte bara min utan många andra européers jrpg-oskuld. Jag spelade om det på GBA härom året och kunde konstatera att det i mina ögon fortfarande är det näst bästa 8-bitarsspel jag har spelat. Skulle jag betygsätta det idag skulle det få en sjua. Phantasy Star har en charm och en värme som få spel har.

Phantasy Star 2 släpptes två år senare till den då rykande färska Sega Megadrive. Jag kom aldrig i kontakt med det på den tiden utan har gjort tre försök till att spela det i modern tid. Först i en återutgivning till PS2, sen i en återutgivning till GBA och nu de senaste veckorna i en återutgivning till iOS. Och äntligen har jag tagit mig igenom det.

Till att börja med kan man konstatera att Phantasy Star 2 har åldrats betydligt sämre än ettan. Svårighetsgraden är rejält uppskruvad, vilket egentligen bara borde vara bra, men tyvärr är stridssystemet onödigt tillkrånglat. Om man bara vill buttonmasha sig igenom alla strider så behövs här bara en knapptryckning så blir det så. Däremot är det infernaliskt krångligt om man vill göra något annat under en strid. Så för mig blev det en massa grinding och inga menyval förrän framåt slutet.

En annan försämring är att världen är tråkigare. Stel och fyrkantig på ett old school-futuristiskt sätt. Bakgrundshistorien är exceptionell för sin tid och skulle kunnat bli magisk om den bara förvaltats bättre. Moderhjärnan – det datorsystem som styr hela planeten – verkar inte vara så ofelbar som alla trott. Monster har börjat muteras fram. Dags att ta reda på vad det kan bero på.

Storyn är som sagt bra för sin tid. Miljö/klimattema och jrpg-historiens förmodligen första permadeath är två aspekter som verkligen lyfter det här spelet.

Det största problemet är dock grottorna. Eller byggnaderna/tornen rättare sagt. Svindlande stora är en sak, men här har man inte bara tagit bort de fantastiska 3d-korridorerna från ettan och ersatt dem med ett mer traditionellt ovanifrånperspektiv, man har även lagt på ett lager med rör och ledningar som skymmer sikten och gör det näst intill omöjligt att orientera. När sedan klimatkontrollstationen Climatrol innehåller inte mindre än 42 olika hissar så är det ingen idé att försöka leta sig fram. Bara att gå ut på nätet och klicka fram kartorna. Det funkar inte annars.

Sammanfattningsvis är Phantasy Star 2 ett spel som inte håller 2013. Det har inte åldrats väl. Märk väl – hade jag spelat det här spelet 1990 när det släpptes i Europa hade jag förmodligen älskat det eftersom det fördjupar och komplicerar allt som var bra med Phantasy Star. Men år 2013 är inte ”asstor och skitsvår labyrint” längre definitionen på kvalitet. Så på min tiogradiga skala där Phantasy Star får en sjua, Phantasy Star 3 får en fyra och Phantasy Star 4 får en åtta hamnar Phantasy Star 2 på en stabil femma. Det är helt enkelt inte en njutning att spela igenom det.

Betyg: 5 av 10

Trans-X - "Living On Video"

Tiden har inte varit mild mot 80-talets elektroniska pop. Inte för att det var något fel på melodierna. Men det saknas ofta en tyngd och ett driv. Den där hårda baskaggen saknades allt som oftast. Detta gäller dock inte den 30 år gamla bomben "Living On Video". Hård och fet synthbas, dunkande 4/4-trummor, briljanta synthslingor och dekadent sång gör låten tidlös. Det här är (trots alla remixer och nyversioner) en låt som aldrig behöver remixas - den kommer alltid kännas fräsch och retrotuff.

Anna von Hausswolff - "Mountains Crave"

Jag tyckte Anna von Hausswolffs Ceremonyskiva var rätt överskattad, men Mountains Crave är en briljant låt. Vi snackar den vackraste orgeln som någonsin spelats i Sverige. Eller åtminstone sen en viss Björn Isfält satte sig ner för att tonsätta filmatiseringen av ett fantasyepos om två bröder i lägereldarnas och sagornas tid.

Ciara - "Body Party" (Kutcorners & Marvel Remix)

Mike WiLL Made It har inte bara ett av de coolaste namnen i producentvärlden. Efter låtar som "Bandz A Make Her Dance", "No Lie" och "Mercy" är han en av de absolut hetaste. "Body Party" som han gjorde för Ciara är inte riktigt i den klassen. Tur då att det finns grymma remixare som kan ta vid. Ciara är för bra för att slarvas bort.

Iggy Azalea - "Work"

Efter en rad smärre succéer som "Pu$$y" och "My World" verkar det som att det stora genombrottet för Iggy Azalea kommer med nya "Work". Hon sällar sig till den aldrig sinande raden av fantastiska kvinnliga rappare med popcrossover-potential. Och det ÄR faktiskt rätt kul att hon är en blond australiensiska.

Håkan Hellström - "Det Kommer Aldrig Va Över För Mig"

Det är nåt speciellt med Håkan Hellström. Han har en enkelhet och en genialitet och en kompromisslöshet som är så fruktansvärt imponerande. Hans genombrott hösten 2000 var som en stor och hård spik i det ironiska 90-talets kista. Han vågar alltid ge sig hän och han vågar influeras och stjäla och i min värld kommer han alltid undan med det eftersom allting ändå blir omisskännligt Håkan Hellström. Hans senaste låt "Det kommer aldrig va över för mig" doftar The Killers och U2, men det gör ingenting. 12 1/2 år senare tvekar jag inte på att det aldrig kommer att vara över för honom. Han har alltid varit perfekt.

Johannes Anyuru - "En storm kom från paradiset"

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Johannes Anyurus skildring av hans pappas öde efter Idi Amins kupp i Uganda som inte har sagts tusen gånger redan. Historien i sig är stark och berörande, men det är hans fantastiska språk som gör det hela så otroligt gripande. Poetiskt men ändå knivskarpt. När jag bildgooglade honom nyss slogs jag över att han på alla bilder som dök upp såg så sammanbiten ut. Och det finns något väldigt tilltalande sammanbitet över hans språk. Han kan flöda ut, han kan ta ut svängarna, men aldrig någonsin släppa sargen och bli flummig.

Å ena sidan är jag väldigt glad att Anyuru nöjde sig med strax över 200 sidor, men samtidigt skulle det vara ytterst fascinerande om han även hade fördjupat sig mer i fortsättningen - hur det gick för pappan när han väl kom till Sverige. Detta skildras tyvärr lite för snabbt och översiktligt. Men som sagt - galet bra bok.

Betyg 8 av 10

Letters From Nowhere

Ibland känns det som att iOS verkligen är (åtminstone den närmaste) framtidens spelformat. Guldkornen blir bara fler och fler, större och större och alltmer högkaratiga. Dessvärre växer mängden dynga exponentiellt. Genom att läsa pålitliga recensioner etc brukar jag kunna undvika den mesta skiten men ibland gör även jag misstag. Hej Letters From Nowhere.

Jag ska inte ens bemöda mig med att berätta bakgrundshistorien då den kan råka få dig att tro att det här är ett bra och spännande spel. Istället ska jag gå rakt på spelmekaniken. Spelet går till enligt följande: du ser ett antal platser på en karta och väljer en av dem. Då kommer du in i ett rum av något slag där det finns en väldans massa bråte. Längst ner på skärmen har du en lista på tolv olika föremål. Dessa ska du hitta och klicka på dem. That's it.

Nej, nu överdrev jag - du får hjälp hela tiden. Om du väntar kanske 15 sekunder så är det bara att klicka på förstoringsglaset så visar den var ett föremål finns. Och har du svårt att hitta nästa så väntar du 15 sekunder till. Utmaningen? Ibland kommer det minispel. Dessa är av typen lägga pussel eller lägga memory och inte ens min dotter på 4 1/2 år hade svårt  med dem. Samtidigt förs historien framåt med ynkliga berättarmedel och visar sig vara riktigt ointressant.

Nej usch. Undvik!

Betyg: 2 av 10

The Knife - "A Tooth For An Eye"

Jag gillade verkligen den episka "Full Of Fire" (för att inte tala om den fantastiska videon) som var den första teasern från The Knifes kommande album "Shaking The Habitual", men "A Tooth For An Eye" är nog ännu bättre. En flödande, närmast hypnotisk rytmik. Jag börjar bli nojjig inför albumet. Det kan bli hur bra som helst.

Hitomi Kanehara - "Ormar och piercing"

Ibland behövs det en motvikt mot tegelstenstjocka romaner och episka dekaloger. Hitomi Kaneharas lilla debutroman "Ormar och piercing" kan med sina drygt 80 sidor förefalla vara en bagatell, men det är en bagatell som berör. Boken är lika skoningslös som huvudpersonen Lui är mot sig själv. Den väcker tankar men ger inga klara svar. En liten, liten diamant helt enkelt.

Betyg 7 av 10

Vikings

Tankar efter de första två avsnitten av Vikings:
1) Inledningsstriden sker på en kulle täckt av ljung. Min puls gick upp.
2) Varför måste vikingar prata tillgjort när inte andra historiska folk behövt det i historiska tv-serier?
3) Varför är folk spända på att få veta åt vilket håll de ska göra sitt plundringståg när det bara finns väst och öst att välja mellan, när de alltid gjort alla plundringståg österut och alternativet väst framstår som idiotiskt än så länge. Det är lite som att se fram emot en presskonferens där Erik Hamrén ska avslöja om man ska spela med tio utespelare och en målvakt eller om man ska spela med elva utespelare.
4) Det går tydligen att göra en historisk tv-serie utan att visa nakna kvinnokroppar hela tiden.
5) De skandinaviska herrfrisörerna år 793 verkar ha varit jävligt duktiga på att timma håret på sidorna med den näst kortaste inställningen. Typ varje dag. I synnerhet huvudpersonen Ragnar Lodbrok lyckas hålla frillan intakt över hela Nordsjön.
6) Gustaf Skarsgård – nej tack.
7) Floki – nej tack.
8) Coolt att alla nya uppfinningar och idéer som vikingarna kom med skapades av samma två personer vid ett enda tillfälle.
9) 04:30 in i andra avsnittet hoppades jag på att någon skulle säga ”And my axe!”
10) Tydligen hade man tvättstugor inomhus och där deltog även männen i hushållsarbetet.
11) Naturligtvis håller inte hjälten Ragnar Lodbrok på och dräper munkar i Lindisfarne. Han är ju hjälte.
12) Fever Ray passar perfekt.

Infinity Blade

Jag har alltid velat gilla fightingspel. Jag har aldrig gillat fightingspel, men jag har velat. Jag tror det hänger ihop med att jag gärna skulle vilja kunna stå på stranden och utöva capoeira, men att jag aldrig någonsin skulle kunna få för mig att börja träna det. När jag skaffade min första Playstation nosade jag på spel som Bushido Blade och Soul Blade (föregångaren till Soul Caliburserien). Jag trodde att jag skulle älska dem - svärd liksom! - men gjorde det inte. Sen gav jag upp. De gånger jag har spelat fightingspel har det varit mot någon annan och jag har i regel efter lite slumpmässig buttonmashing förlorat och/eller tröttnat rätt fort.

Jag skaffade en iPhone ungefär ett halvår efter att Infinity Blade släppts och håvat in beröm för att vara det första spelet som var bra "på riktigt" till iOS. Jag ignorerade det fullständigt eftersom jag inte kunde föreställa mig att det skulle vara kul. Samma sak med uppföljaren.

Så härom månaden såg jag att det var gratis så jag tänkte "äh, vad fan". Jag skulle iväg på en längre tågresa och det var lika bra att ha lite nya spel på telefonen. Det slutade med att jag ägnade hela sträckan Stockholm-Göteborg tur och retur, samt en asocialt stor del av Göteborgsvistelsen åt spelet. Och jag kan ännu inte släppa det, trots att jag har tvåan nedladdat sen en dryg månad tillbaka.

På wikipedia står det att Infinity Blade är "action role-playing" medan metacritic slår till med "fantasy action adventure RPG". Äventyrsbiten kan vi stryka. Det handlar om att spela ca 7-10 strider i rad, sedan går man upp en svårighetsgrad och kör samma strider igen, och igen, och igen... in absurdum. Utforskningen består av ett vägval, någon enstaka avstickare (läs: en eller två extra strider), klickande på pengapåsar och skattkistor och sen var det slut. Man går inte ens själv utan klickar bara framåt så kommer man till nästa strid. Dialogen består av några repliker i början, några i det falska slutet och några i det riktiga slutet och framförs på någon sorts låtsasspråk som doftar barbariskt latin. Coolt. Rollspelsinfluenserna hittar vi istället i att man samlar på sig erfarenhetspoäng och köper nya svärd, sköldar, rustningar, hjälmar och ringar. Och detta funkar bra. Infinity Blade sätter igång samlaren i mig. Jag måste ha allt.

Grafiken är lysande, såväl tekniskt som estetiskt. Unreal 3-motorn gör sitt jobb och med undantag av att det kan hacka lite när man har femtioelva andra appar igång samtidigt och går in och ut från spelet hela tiden så flyter det på bra. Och det är nåt speciellt med stora, ödsliga borgar. Jag får vibbar från Fumito Uedas mästerverk Ico och Shadow of the Colossus.

Striderna är enkla, men genialiska. Utgångspunkten är att på ett eller annat sätt undvika en handfull hugg från motståndaren för att därefter kunna ge svar på tal. Det finns en knapp för blockering med skölden och så kan man ducka åt både vänster och höger, samt om man är modig - försöka parera motståndarens hugg med  sitt eget svärd genom att dra på skärmen i motsatt riktning som hugget kommer i. De två förstnämnda varianterna är att rekommendera. Snabbt övar man upp en känsla för hur man ska undvika varje enskilt hugg och det är verkligen en skön känsla när man duckar två hugg, blockerar ett tredje, parerar ett fjärde, duckar ett femte och sen maler på med motattacker. Jag känner mig duktig när jag besegrar en fiende - i synnerhet när jag lyckas så bra att jag inte tar någon skada - och det är belönande för självkänslan.

Det faktum att jag fortsätter att spela ett NewGame+ efter att ha klarat spelet istället för att sätta igång med tvåan skvallrar om klass. Det jag skulle vilja se till en uppföljare är fördjupad story, mer utforskning och mer valmöjligheter. Och även om jag aldrig någonsin tidigare gillat diverse hantverkssystem där man ska skapa sina egna vapen eller rustningar så skulle det tamejfan funka här.

Betyg: 7 av 10

Zebra Katz feat. Njena Reddd Foxxx - "Ima Read"

En av 2012 års bästa låtar var Zebra Katz "Ima Read". Över ett beat som tar minimalism till en ny nivå och exakt noll andra musikaliska inslag föreläser Zebra och hans gästvokalist Njena Reddd Foxxx om hur de knäcker andra. "Read" betyder här att förolämpa någon på ett finurligt sätt och låten handlar helt enkelt om hur fruktansvärt grymt de två rapparna kommer att knäcka andra. Genom att använda skolmotiv till alla skildringar blir texten närmast hypnotiskt stark.Och videon - herregud, kanske den läskigaste videon sen Aphex Twins "Come To Daddy"

Kendrick Lamar - "The Art Of Peer Pressure"

Under mina 25+ år som hiphopkonsument har jag alltid irriterat mig på den amerikanska oförmågan att influeras av europeisk musik. De gånger talangfulla och skickliga rappare gjort det har det nästan alltid blivit bra. Men här - på Kendrick Lamars låt "The Art Of Peer Pressure" föll plötsligt allt på plats. Beatet levererades av danska producentduon Rune Rask och Jonas Vestergaard och doftar ödsligt och förvridet men ändå förtvivlat vackert. Tillsammans med Trentemøllers "Miss You" kan detta vara det största musikaliska som någonsin kommit från Danmark. Men det slutar inte där. Kendrick Lamar är en fantastisk rappare och på "The Art Of Peer Pressure" sällar han sig till de största historieberättarna inom hiphopen. Jag tänkter framför allt på Mike "The Streets" Skinner när jag hör låten och det är det bästa betyg jag kan tänka mig. Det här var inte bara 2012 års bästa låt utan även den bästa hiphoplåten på åtskilliga år.