Håkan Hellström - "Det Kommer Aldrig Va Över För Mig"

Det är nåt speciellt med Håkan Hellström. Han har en enkelhet och en genialitet och en kompromisslöshet som är så fruktansvärt imponerande. Hans genombrott hösten 2000 var som en stor och hård spik i det ironiska 90-talets kista. Han vågar alltid ge sig hän och han vågar influeras och stjäla och i min värld kommer han alltid undan med det eftersom allting ändå blir omisskännligt Håkan Hellström. Hans senaste låt "Det kommer aldrig va över för mig" doftar The Killers och U2, men det gör ingenting. 12 1/2 år senare tvekar jag inte på att det aldrig kommer att vara över för honom. Han har alltid varit perfekt.

Johannes Anyuru - "En storm kom från paradiset"

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Johannes Anyurus skildring av hans pappas öde efter Idi Amins kupp i Uganda som inte har sagts tusen gånger redan. Historien i sig är stark och berörande, men det är hans fantastiska språk som gör det hela så otroligt gripande. Poetiskt men ändå knivskarpt. När jag bildgooglade honom nyss slogs jag över att han på alla bilder som dök upp såg så sammanbiten ut. Och det finns något väldigt tilltalande sammanbitet över hans språk. Han kan flöda ut, han kan ta ut svängarna, men aldrig någonsin släppa sargen och bli flummig.

Å ena sidan är jag väldigt glad att Anyuru nöjde sig med strax över 200 sidor, men samtidigt skulle det vara ytterst fascinerande om han även hade fördjupat sig mer i fortsättningen - hur det gick för pappan när han väl kom till Sverige. Detta skildras tyvärr lite för snabbt och översiktligt. Men som sagt - galet bra bok.

Betyg 8 av 10

Letters From Nowhere

Ibland känns det som att iOS verkligen är (åtminstone den närmaste) framtidens spelformat. Guldkornen blir bara fler och fler, större och större och alltmer högkaratiga. Dessvärre växer mängden dynga exponentiellt. Genom att läsa pålitliga recensioner etc brukar jag kunna undvika den mesta skiten men ibland gör även jag misstag. Hej Letters From Nowhere.

Jag ska inte ens bemöda mig med att berätta bakgrundshistorien då den kan råka få dig att tro att det här är ett bra och spännande spel. Istället ska jag gå rakt på spelmekaniken. Spelet går till enligt följande: du ser ett antal platser på en karta och väljer en av dem. Då kommer du in i ett rum av något slag där det finns en väldans massa bråte. Längst ner på skärmen har du en lista på tolv olika föremål. Dessa ska du hitta och klicka på dem. That's it.

Nej, nu överdrev jag - du får hjälp hela tiden. Om du väntar kanske 15 sekunder så är det bara att klicka på förstoringsglaset så visar den var ett föremål finns. Och har du svårt att hitta nästa så väntar du 15 sekunder till. Utmaningen? Ibland kommer det minispel. Dessa är av typen lägga pussel eller lägga memory och inte ens min dotter på 4 1/2 år hade svårt  med dem. Samtidigt förs historien framåt med ynkliga berättarmedel och visar sig vara riktigt ointressant.

Nej usch. Undvik!

Betyg: 2 av 10

The Knife - "A Tooth For An Eye"

Jag gillade verkligen den episka "Full Of Fire" (för att inte tala om den fantastiska videon) som var den första teasern från The Knifes kommande album "Shaking The Habitual", men "A Tooth For An Eye" är nog ännu bättre. En flödande, närmast hypnotisk rytmik. Jag börjar bli nojjig inför albumet. Det kan bli hur bra som helst.

Hitomi Kanehara - "Ormar och piercing"

Ibland behövs det en motvikt mot tegelstenstjocka romaner och episka dekaloger. Hitomi Kaneharas lilla debutroman "Ormar och piercing" kan med sina drygt 80 sidor förefalla vara en bagatell, men det är en bagatell som berör. Boken är lika skoningslös som huvudpersonen Lui är mot sig själv. Den väcker tankar men ger inga klara svar. En liten, liten diamant helt enkelt.

Betyg 7 av 10

Vikings

Tankar efter de första två avsnitten av Vikings:
1) Inledningsstriden sker på en kulle täckt av ljung. Min puls gick upp.
2) Varför måste vikingar prata tillgjort när inte andra historiska folk behövt det i historiska tv-serier?
3) Varför är folk spända på att få veta åt vilket håll de ska göra sitt plundringståg när det bara finns väst och öst att välja mellan, när de alltid gjort alla plundringståg österut och alternativet väst framstår som idiotiskt än så länge. Det är lite som att se fram emot en presskonferens där Erik Hamrén ska avslöja om man ska spela med tio utespelare och en målvakt eller om man ska spela med elva utespelare.
4) Det går tydligen att göra en historisk tv-serie utan att visa nakna kvinnokroppar hela tiden.
5) De skandinaviska herrfrisörerna år 793 verkar ha varit jävligt duktiga på att timma håret på sidorna med den näst kortaste inställningen. Typ varje dag. I synnerhet huvudpersonen Ragnar Lodbrok lyckas hålla frillan intakt över hela Nordsjön.
6) Gustaf Skarsgård – nej tack.
7) Floki – nej tack.
8) Coolt att alla nya uppfinningar och idéer som vikingarna kom med skapades av samma två personer vid ett enda tillfälle.
9) 04:30 in i andra avsnittet hoppades jag på att någon skulle säga ”And my axe!”
10) Tydligen hade man tvättstugor inomhus och där deltog även männen i hushållsarbetet.
11) Naturligtvis håller inte hjälten Ragnar Lodbrok på och dräper munkar i Lindisfarne. Han är ju hjälte.
12) Fever Ray passar perfekt.

Infinity Blade

Jag har alltid velat gilla fightingspel. Jag har aldrig gillat fightingspel, men jag har velat. Jag tror det hänger ihop med att jag gärna skulle vilja kunna stå på stranden och utöva capoeira, men att jag aldrig någonsin skulle kunna få för mig att börja träna det. När jag skaffade min första Playstation nosade jag på spel som Bushido Blade och Soul Blade (föregångaren till Soul Caliburserien). Jag trodde att jag skulle älska dem - svärd liksom! - men gjorde det inte. Sen gav jag upp. De gånger jag har spelat fightingspel har det varit mot någon annan och jag har i regel efter lite slumpmässig buttonmashing förlorat och/eller tröttnat rätt fort.

Jag skaffade en iPhone ungefär ett halvår efter att Infinity Blade släppts och håvat in beröm för att vara det första spelet som var bra "på riktigt" till iOS. Jag ignorerade det fullständigt eftersom jag inte kunde föreställa mig att det skulle vara kul. Samma sak med uppföljaren.

Så härom månaden såg jag att det var gratis så jag tänkte "äh, vad fan". Jag skulle iväg på en längre tågresa och det var lika bra att ha lite nya spel på telefonen. Det slutade med att jag ägnade hela sträckan Stockholm-Göteborg tur och retur, samt en asocialt stor del av Göteborgsvistelsen åt spelet. Och jag kan ännu inte släppa det, trots att jag har tvåan nedladdat sen en dryg månad tillbaka.

På wikipedia står det att Infinity Blade är "action role-playing" medan metacritic slår till med "fantasy action adventure RPG". Äventyrsbiten kan vi stryka. Det handlar om att spela ca 7-10 strider i rad, sedan går man upp en svårighetsgrad och kör samma strider igen, och igen, och igen... in absurdum. Utforskningen består av ett vägval, någon enstaka avstickare (läs: en eller två extra strider), klickande på pengapåsar och skattkistor och sen var det slut. Man går inte ens själv utan klickar bara framåt så kommer man till nästa strid. Dialogen består av några repliker i början, några i det falska slutet och några i det riktiga slutet och framförs på någon sorts låtsasspråk som doftar barbariskt latin. Coolt. Rollspelsinfluenserna hittar vi istället i att man samlar på sig erfarenhetspoäng och köper nya svärd, sköldar, rustningar, hjälmar och ringar. Och detta funkar bra. Infinity Blade sätter igång samlaren i mig. Jag måste ha allt.

Grafiken är lysande, såväl tekniskt som estetiskt. Unreal 3-motorn gör sitt jobb och med undantag av att det kan hacka lite när man har femtioelva andra appar igång samtidigt och går in och ut från spelet hela tiden så flyter det på bra. Och det är nåt speciellt med stora, ödsliga borgar. Jag får vibbar från Fumito Uedas mästerverk Ico och Shadow of the Colossus.

Striderna är enkla, men genialiska. Utgångspunkten är att på ett eller annat sätt undvika en handfull hugg från motståndaren för att därefter kunna ge svar på tal. Det finns en knapp för blockering med skölden och så kan man ducka åt både vänster och höger, samt om man är modig - försöka parera motståndarens hugg med  sitt eget svärd genom att dra på skärmen i motsatt riktning som hugget kommer i. De två förstnämnda varianterna är att rekommendera. Snabbt övar man upp en känsla för hur man ska undvika varje enskilt hugg och det är verkligen en skön känsla när man duckar två hugg, blockerar ett tredje, parerar ett fjärde, duckar ett femte och sen maler på med motattacker. Jag känner mig duktig när jag besegrar en fiende - i synnerhet när jag lyckas så bra att jag inte tar någon skada - och det är belönande för självkänslan.

Det faktum att jag fortsätter att spela ett NewGame+ efter att ha klarat spelet istället för att sätta igång med tvåan skvallrar om klass. Det jag skulle vilja se till en uppföljare är fördjupad story, mer utforskning och mer valmöjligheter. Och även om jag aldrig någonsin tidigare gillat diverse hantverkssystem där man ska skapa sina egna vapen eller rustningar så skulle det tamejfan funka här.

Betyg: 7 av 10

Zebra Katz feat. Njena Reddd Foxxx - "Ima Read"

En av 2012 års bästa låtar var Zebra Katz "Ima Read". Över ett beat som tar minimalism till en ny nivå och exakt noll andra musikaliska inslag föreläser Zebra och hans gästvokalist Njena Reddd Foxxx om hur de knäcker andra. "Read" betyder här att förolämpa någon på ett finurligt sätt och låten handlar helt enkelt om hur fruktansvärt grymt de två rapparna kommer att knäcka andra. Genom att använda skolmotiv till alla skildringar blir texten närmast hypnotiskt stark.Och videon - herregud, kanske den läskigaste videon sen Aphex Twins "Come To Daddy"