Cassie feat. Wiz Khalifa - "Paradise"

Cassies mixtape "RocaByeBaby" är utan tvekan årets r'n'b-händelse. På låten "Paradise" sjunger hon över ett så svängigt men ändå avslappnat beat att det inte är något snack. Cassie tävlar just nu enbart med sig själv om årets r'n'b-låt.

Heavy Rain

I slutet av 90-talet, när det inte fanns några svenska spelforum på internet, fördes debatten på tidningen SuperPLAYs insändarsida. Det handlade om att ta spel på allvar. Spel var ju en lika viktig del av kulturen som litteratur, film och musik. Logiken sa då att spelen måste kunna väcka lika starka känslor som ovan nämnda kulturgrenar. Sagt och gjort, en efter en började bekännelserna komma - jag grät till det här spelet, jag grät till det där spelet - och inom kort verkade hela gamerkulturen blivit hälften emos och hälften crybabys. Diskursen kring spels tårframkallning har sedan dess levt vidare och användes till och med i marknadsföringen inför Lost Odyssey, då Hironobu Sakaguchi (mr Final Fantasy) hävdade att hans spel skulle få vuxna män att gråta.

I diskursens epicentrum stod det då hyfsat aktuella Final Fantasy VII och närmare bestämt Aeris dödsscen i slutet av den första skivan. Det var en överraskande scen, närmast chockartad. Visst hade spelkaraktärer dött tidigare i rollspel, men det var i regel bifigurer av typen "den vise mentorn". Aeris var ju den där tjejen som vi alla förälskat oss i (trots att vi vet att vi skulle haft så galet mycket roligare med Tifa), spelvärldens motsvarighet till the manic pixie dream girl.

Men tårar? Kom igen. Det är spel vi pratar om. Kanske är det min fantasi som är begränsad, men jag lever mig inte in i spel till den graden att jag saknar distans till det som händer. Det gör jag visserligen inte när det gäller böcker eller film heller. Musik däremot, det är en annan sak, men då handlar det ju snarare om personliga känslomässiga bindningar än om musiken i sig. Men visst, jag har gråtit av spel. En gång. Det var hösten 2000. Jag var nyutexaminerad lärare och var fullt inne i mitt första läsår. Totalt utarbetad. Vi snackar vara på jobbet från sju på morgonen till tio på kvällen. Lägg till över en timmes resväg enkel resa så fattar du. Måndag, tisdag, onsdag, torsdag. På fredagen åkte jag förbi den underbara spelbutiken GameShop i Näckrosen (R.I.P. alla fantastiska spelbutiken som dödats av Game och GameStop) och plockade upp ett exemplar av Chrono Cross. Och så hem. Tanken var att förtränga allt jobb, all stress, all ångest - bara gå in fullständigt i ett spel - på samma sätt som jag gjort så många gånger under studietiden.

Min Playstation funkade inte.

Något hade hänt och den startade inte. Jag drog ut alla sladdar och satte i igen, men det funkade inte. Jag testade med andra spel. Ingenting. Där och då grät jag. Men när Aeris dog? Nej.

Så hoppar vi fram till våren 2010. Det är lördagkväll och jag befinner mig hemma hos en vän och hans familj. Spelet som gäller är Heavy Rain, ett spel de redan hade spelat igenom två gånger. Jag gillade första halvan av Fahrenheit (jag spelade aldrig klart det), men redan från början märktes det att Heavy Rain var ett par snäpp djupare och bättre på alla sätt. Framför allt var det faktumet att spelet fortsatte mot slutet oavsett vad man gjorde som kändes banbrytande. För en jrpg-fantast sedan det första Phantasy Star till Sega Master System i slutet på 80-talet så var det omvälvande att inte tänka "levla, grinda, samla, prata med allt och alla, försök hitta bästa alternativet hela tiden", utan istället spela för att intuitivt göra spelupplevelsen till den mest intressanta.

Följaktligen försökte jag gå in i rollerna, göra som jag tror att de skulle göra istället för att försöka göra "det bästa". Jag undvek till och med att naken-kvinnokropps-maximera, vilket så här i efterhand fortfarande gör det till en unik spelupplevelse.

För att vara ett handlingsbaserat spel är handlingen inget vidare. Eller så är det så att eftersom spelet är så filmiskt så bedömer jag handlingen med andra ögon än jag bedömer handlingen i andra spel. Men det är en dussin-thriller, på samma sätt som andra spel är dussin-action eller dussin-skräckisar. Och med tanke på David Cages uttalanden om att andra spel är som porrfilmer och hans hyllande av lite "svårare" litteratur och film känns det som att han kastar glas i stenhus.

Istället är det alltså spelets gameplay som etsar sig kvar i minnet. Känslan av att spela på ett helt annat sätt än jag gjort i hela mitt liv känns fascinerande. Jag tänker osökt på två 90-talsspel som var lika revolutionerande på sin tid - Wolfenstein 3D och Super Mario 64. Bägge dessa spel revolutionerade spelvärlden och lade ut rötter till hur spel görs än idag. För sin tid var dessutom bägge spelen fantastiska spelupplevelser. Idag ser det annorlunda ut. Medan 3d-plattformsälskare fortfarande hyllar Super Mario 64 som ett av genrens absoluta mästerverk spelar ingen Wolfenstein 3D av andra skäl än nostalgiska. Jag undrar hur Heavy Rain placerar sig här. Kommer det att vara ett spel som likt Super Mario 64 kommer lysa starkt även om 13 år? Jag tvivlar. Och jag hoppas att det inte heller blir så. Jag hoppas att Heavy Rain i 2020-talets retrospelshyllningar framstår som äventyrsgenrens Wolfenstein 3D - spelet som sparkade in dörren för 2010-talets våg av interaktiva berättelser. För som sagt, handlingen är inte mer minnesvärd än den där thrillern som gick på TV6 härom kvällen, du vet den där, med han den där som var med i den där andra filmen som var rätt bra.

Här vrider sig läsaren lite olustigt. Tårarna, gråtandet - varför skrev han om det? Vi spolar fram till slutet på Heavy Rain. Jag sitter i soffan och spelar. Det är söndag förmiddag. Kring mig sitter min vän, hans sambo och hans 8-åriga dotter - alla fascinerade och nyfikna på vilka val jag gör, vilka konsekvenser de kommer få och framför allt, hur jag kommer reagera. Så jag chockar dem. Jag offrar mina huvudrollsinnehavare. Jag låter mördaren komma undan. Jag låter polisen skjuta ihjäl en oskyldig pappa till en stackars pojke som i spelets prolog förlorat sin bror. Framför allt rycker jag undan en ridå mellan saga och verklighet för en stackars 8-årig flicka i soffan och visar henne en värld där barn förlorar sina föräldrar och det goda förlorar. Hennes tårkanaler formligen exploderar. Där och då skrev Heavy Rain inte bara till sig en stark nia på betygskalan utan även in sig på min lista över mitt livs starkaste och därmed bästa spelupplevelser. Det kunde inte få en vuxen man att gråta, men det kunde få en liten flicka att göra det. Det räcker...

Betyg: 9 av 10

 (Den här recensionen skrev jag för tre år sen på en annan plats, men jag tycker den håller än idag.)

JJ - "Still"

1999 gjorde den helt uträknade Dr Dre en storstilad comeback: Först med Eminems genombrottsalbum The Slim Shady LP och strax därefter med den egna skivan 2001. Förstasingeln hette "Still D.R.E." och över ett fantastiskt pianoplinkande signerat Scott Storch klev Dr Dre och hans återfunna vän Snoop Dogg tillbaka upp på toppen.

Den svenska duon JJ släppte 2010 det lysande mixtapet Kills, där de på sitt karaktäristiskt svepande sätt sjöng över en massa klassiska och välkända hiphopbeats. Bäst var den här låten där de sjunger drömskt och vemodigt över beatet från Still D.R.E.

Booba - "Jimmy"

När någon rappar långsamt på franska kan man lika gärna autotuna över det hela. Jag förstår ändå inte ett dugg. Men beatet är galet reggaesnyggt och videon lysande. Kanske den bästa låt som heter "Jimmy" sen M.I.A.

Waking Mars

Det finns ord som får mig att släppa all form av kritiskt tänkande. Metroidvania är ett sånt ord. Jag älskar genren. När flera recensioner beskrev Waking Mars som ”det mest nyskapande metroidvaniaspelet på år och dar” blev mina förväntningar orimligt höga och besvikelsen nästan lika stor. För visst är det ett nyskapande metroidvaniaspel. Problemet är bara att det inte är så bra.

Spelet handlar om att utforska enorma grottsystem på planeten Mars. Detta görs med hjälp av ett jetpack och styrningen funkar på sin höjd hyfsat. För att ta sig vidare måste man utnyttja ekologin på Mars. Sporer ska planteras och kombineras för att föröka sig vilket leder till olika effekter. I början känns det nytt och fräscht med ett våldsbefriat, utforskande plattformsspel innan man inser en massa saker. Dels luras kartan och det är mycket mer linjärt än man först tror. Sen är utforskandet ytterst begränsat – i själva verket är Waking Mars inget mer än ett antal pussel som man ska lösa. Och eftersom kontrollen blir ännu sämre när man ska plantera diverse sporer känns det lite bortslängt.

Ett plus dock för att det är stämningsfyllt. Grafiken är trivsam och musiken hörlursvänlig. Men slutbetyget blir ändå en besvikelse. Jag vill tillägga att jag inte har testat multiplayerdelen.

Betyg 4 av 10

Nicki Minaj - "Up In Flames"

Nicki Minaj har gått från världens coolaste person för några år sen till allmänt hatad på internet. Mestadels pga hennes utseende och stil, men även pga att hon blivit popstjärna istället för undergroundrappare. Samtidigt kvarstår faktum att hon fortfarande är en galet talangfull och skicklig rappare. Och när hon gör hårda, tunga verser är det knappt någon som kan matcha henne. "Up In Flames" som nu har begåvats med en video, var introlåten på senaste skivan och kan närmast jämföras med "Takeover" med Jay-Z. En lysande låt om hur grym hon är. Det är bara att nodda instämmande.

Azealia Banks - "Yung Rapunxel"

Azealia Banks tar en sväng åt det mörka, hårda och farliga hållet. Jag tycker det passar hennes flow utmärkt. Sen får man sluta jämföra allt hon gör med 212. Det här är en riktigt bra låt och en cool video och tillsammans med hennes Harlem Shake-version det bästa hon lämnat ifrån sig på flera månader.

Major Lazer feat. Flux Pavilion - "Jah No Partial"

I väntan på att Diplo och M.I.A. ska göra en Piracy Funds Terrorism vol 2 får väl en ny Major Lazer-skiva duga tänkte jag och började lyssna på Free The Universe. Tyvärr var den inte speciellt bra. Visst - det saknas inte fantastiska låtar, men de är välbekanta och släppta sedan tidigare. Så jag återgår till att lyssna på den behagliga sommarplågan "Get Free" och den brutalt skoninglösa bomben "Jah No Partial" som låter som något The Prodigy skulle kunnat slänga ihop om de inte hade blivit värdelösa under 90-talets sista år.

Erlend Loe - "Fvonk"

Erlend Loe är nog näst efter Haruki Murakami och den svenske fantasyförfattaren Erik Granström min absoluta favoritförfattare. Som så många andra knockades jag av hans Naiv Super och jag har därefter läst i princip allt han har skrivit – i flera fall även på norska. Det trista är att efter karriärtoppar som Naiv Super, back-to-back-dubbeln Doppler/Volvo Lastvagnar samt den personliga favoriten Expedition L har han fallit något. Den obegripliga (och tro mig – jag har försökt) Expedition Shakespeare/Organisten följdes av besvikelsen Gör vad du vill/Muleum och det bagatellartade experimentet Stilla dagar i Mixing Part.

Fvonk handlar om vänskapen mellan två personer – en ensam man som övergivits av fru och arbete – och ingen mindre än Norges statsminister Jens Stoltenberg. Den sistnämnde lider av utmattningsdepression men kan av politisk-taktiska skäl inte sjukskriva sig, så han hyr in sig hemma hos Fvonk för att komma undan då och då. En sällsam vänskap utvecklar sig där statsministern bearbetar sin problematik samtidigt som Fvonks kvarstår. Det är en feelgoodhistoria med en rejäl dos bitterhet, som avhandlar tämligen stora frågor på Loes patenterade lilla, konkreta och naiva sätt. Det är ett fascinerande porträtt av Jens Stoltenberg som målas upp, där Loe ställer och försöker besvara frågor som annars inte kommer fram förrän i bästa fall i politiska biografier 30 år senare. Men som en sån sak – hur går man vidare i den politiska vardagen efter att man som Jens Stoltenberg närmast landsfaderförklarats i samband med hanterandet av Utøya? Hur lever man upp till den bilden? Hur kan man undgå att dras ner?

Samtidigt finns hela tiden den där loeska humorn. Detaljerna. Igenkännandet. Finurligheterna. Jag utbrister en suck av glädje och faktiskt en hel del lättnad. Erlend Loe är tillbaka.

Betyg: 7 av 10

Daft Punk feat. Pharrell Williams - "Get Lucky"

Daft Punks betydelse för modern elektronisk musik går inte att överskatta. Sedan genombrottet med "Da Funk" i mitten av 90-talet har de lett och inspirerat i princip allt och alla. Deras comeback är naturligtvis oerhört efterlängtad och den minutlånga teaser som kom ut häromdagen är helt briljant. Nile Rodgers på gitarr, Pharrell Williams på sång och stans funkigaste discosound från herrarna Bangalter och de Homem-Christo. Det här kan bli hur bra som helst.

Update: Och här kommer den fantastiska färdiga versionen. Jag hade hoppats på mer av robotrösten, men det här är ändå en av årets låtar.

Cassie feat. Rick Ross - "Numb"

Cassie slog igenom stort med den fantastiska Ryan Leslieproducerade Me & U 2006 och jag var knappast ensam om att se henne som en kandidat till att fylla den r'n'b-tron som hade stått tom sedan Aaliyahs frånfälle fem år tidigare. Dessvärre hade hon svårt att upprepa framgången och det dröjde ända till 2012 då hon plötsligt gjorde storstilad comeback med King Of Hearts och Nicki Minajsamarbetet The Boys. Ändå bleknar dessa i det hypnotiska skenet från den nya låten Numb. Avslappnat och coolt. Som en Aaliyah för 2010-talet.

Badland

Det känns som att "stämningsfyllda-fysik-pussel-plattformsspel-med-meditativ-musik-och-estetiskt-tilltalande-2d-grafik"-spel har blivit en egen genre sen iOS blev ett spelformat att räkna med. Senast i raden är Badland, ett spel som går ut på att... ja, föra varelser från vänster till höger. Kontrollen liknar Jetpack Joyride  på så sätt att man rör sig automatiskt åt höger, medan en skärmtryckning leder till att man stiger. Enkelt.

Och i början är det medryckande och känns fantastiskt. De totalt 40 banorna är fantasifulla och efter ett tag rätt krävande. Allt eftersom blir det fler och fler effekter och när man för första gången i hög hastighet styr en hel svärm med... varelser... ja då är det helt klart så att man får kickar.

Problemet är att jag tröttnar rätt snabbt. Jag blir inte så sugen på att nöta en riktigt svår passage till dess jag kan varje detalj. Det finns liksom inget som lockar mer än fler banor som visserligen är olika konstruerade men ändå ser rätt likadana ut. Och till skillnad från många andra pusselspel får jag aldrig känslan av att jag vill gå tillbaka och spela om gamla banor för att få "tre stjärnor". Lägg till att kontrollen både är lite inexakt och svårbemästrad.

Betyg 4 av 10

DJ Koze - "La Duquesa"

För ca 10 år sen, under Kompakt-eran, tillhörde DJ Koze de absolut hetaste artisterna i världen. Hans Brutalga Square är fortfarande lysande. Mer överraskande är att hans färska album Amygdala är riktigt bra. Bäst är den smygande, minimalistiska lilla juvel som heter La Duquesa. Lika bra att ha i hörlurarna när man ligger i soffan och läser en bok som när man dansar runt med dammsugaren för att få lite ordning där hemma.

Hassel - Privatspanarna

"Har precis sett Måns Månssons film "Hassel - privatspanarna" och är helt tagen. Inte en film som tar den svenska deckarfilmtronem från "Mannen på taket". Förmodligen en film som alla som plöjer Beck/Wallander/Johan Falk/Whatever kommer stänga av efter tio minuter. Kanske är det inte ens en "bra" film. Men jävlar vad den väcker tankar. Om åldrande män, ensamhet, meningen med livet, att snöa in sig på snäva saker in absurdum osv. Och Lars-Erik Berenett är bättre än någonsin som en pensionerad Roland Hassel - helt out of touch med nutiden."

Så statusuppdaterade jag på facebook i december efter att ha sett "Hassel - Privatspanarna" och omdömet står sig efter en andra titt. Det är en långsam lååååååångsaaaaaam film, grå och dyster. På ytan handlar den om Palmemordet, men det fungerar bara som en kuliss. Det här handlar om verkligheten. Den grå vardagen när man inte längre har en meningsfull tillvaro och desperat försöker hitta någon mening.

Nej, en sak stämmer inte med min facebookstatus. Det här är en riktigt bra film. Tro bara inte att det är en polisfilm.

Betyg: 7 av 10

Phantasy Star 2

Det är drygt 25 år sedan Phantasy Star släpptes till Sega Master System och tog inte bara min utan många andra européers jrpg-oskuld. Jag spelade om det på GBA härom året och kunde konstatera att det i mina ögon fortfarande är det näst bästa 8-bitarsspel jag har spelat. Skulle jag betygsätta det idag skulle det få en sjua. Phantasy Star har en charm och en värme som få spel har.

Phantasy Star 2 släpptes två år senare till den då rykande färska Sega Megadrive. Jag kom aldrig i kontakt med det på den tiden utan har gjort tre försök till att spela det i modern tid. Först i en återutgivning till PS2, sen i en återutgivning till GBA och nu de senaste veckorna i en återutgivning till iOS. Och äntligen har jag tagit mig igenom det.

Till att börja med kan man konstatera att Phantasy Star 2 har åldrats betydligt sämre än ettan. Svårighetsgraden är rejält uppskruvad, vilket egentligen bara borde vara bra, men tyvärr är stridssystemet onödigt tillkrånglat. Om man bara vill buttonmasha sig igenom alla strider så behövs här bara en knapptryckning så blir det så. Däremot är det infernaliskt krångligt om man vill göra något annat under en strid. Så för mig blev det en massa grinding och inga menyval förrän framåt slutet.

En annan försämring är att världen är tråkigare. Stel och fyrkantig på ett old school-futuristiskt sätt. Bakgrundshistorien är exceptionell för sin tid och skulle kunnat bli magisk om den bara förvaltats bättre. Moderhjärnan – det datorsystem som styr hela planeten – verkar inte vara så ofelbar som alla trott. Monster har börjat muteras fram. Dags att ta reda på vad det kan bero på.

Storyn är som sagt bra för sin tid. Miljö/klimattema och jrpg-historiens förmodligen första permadeath är två aspekter som verkligen lyfter det här spelet.

Det största problemet är dock grottorna. Eller byggnaderna/tornen rättare sagt. Svindlande stora är en sak, men här har man inte bara tagit bort de fantastiska 3d-korridorerna från ettan och ersatt dem med ett mer traditionellt ovanifrånperspektiv, man har även lagt på ett lager med rör och ledningar som skymmer sikten och gör det näst intill omöjligt att orientera. När sedan klimatkontrollstationen Climatrol innehåller inte mindre än 42 olika hissar så är det ingen idé att försöka leta sig fram. Bara att gå ut på nätet och klicka fram kartorna. Det funkar inte annars.

Sammanfattningsvis är Phantasy Star 2 ett spel som inte håller 2013. Det har inte åldrats väl. Märk väl – hade jag spelat det här spelet 1990 när det släpptes i Europa hade jag förmodligen älskat det eftersom det fördjupar och komplicerar allt som var bra med Phantasy Star. Men år 2013 är inte ”asstor och skitsvår labyrint” längre definitionen på kvalitet. Så på min tiogradiga skala där Phantasy Star får en sjua, Phantasy Star 3 får en fyra och Phantasy Star 4 får en åtta hamnar Phantasy Star 2 på en stabil femma. Det är helt enkelt inte en njutning att spela igenom det.

Betyg: 5 av 10

Trans-X - "Living On Video"

Tiden har inte varit mild mot 80-talets elektroniska pop. Inte för att det var något fel på melodierna. Men det saknas ofta en tyngd och ett driv. Den där hårda baskaggen saknades allt som oftast. Detta gäller dock inte den 30 år gamla bomben "Living On Video". Hård och fet synthbas, dunkande 4/4-trummor, briljanta synthslingor och dekadent sång gör låten tidlös. Det här är (trots alla remixer och nyversioner) en låt som aldrig behöver remixas - den kommer alltid kännas fräsch och retrotuff.

Anna von Hausswolff - "Mountains Crave"

Jag tyckte Anna von Hausswolffs Ceremonyskiva var rätt överskattad, men Mountains Crave är en briljant låt. Vi snackar den vackraste orgeln som någonsin spelats i Sverige. Eller åtminstone sen en viss Björn Isfält satte sig ner för att tonsätta filmatiseringen av ett fantasyepos om två bröder i lägereldarnas och sagornas tid.

Ciara - "Body Party" (Kutcorners & Marvel Remix)

Mike WiLL Made It har inte bara ett av de coolaste namnen i producentvärlden. Efter låtar som "Bandz A Make Her Dance", "No Lie" och "Mercy" är han en av de absolut hetaste. "Body Party" som han gjorde för Ciara är inte riktigt i den klassen. Tur då att det finns grymma remixare som kan ta vid. Ciara är för bra för att slarvas bort.

Iggy Azalea - "Work"

Efter en rad smärre succéer som "Pu$$y" och "My World" verkar det som att det stora genombrottet för Iggy Azalea kommer med nya "Work". Hon sällar sig till den aldrig sinande raden av fantastiska kvinnliga rappare med popcrossover-potential. Och det ÄR faktiskt rätt kul att hon är en blond australiensiska.