torsdag 19 december 2013

Ratchet & Clank: Size Matters


Jag älskar Ratchet & Clank. Den ursprungliga trilogin till PS2 var fantastisk underhållning och i synnerhet del 2 - Ratchet & Clank: Going Commando - håller jag för att vara ett av den sjätte generationens tio bästa spel (i bokstavsordning: Beyond Good & Evil, Dragon Quest VIII, Final Fantasy XII, Ico, Metal Gear Solid 3: Subsistence, Knights Of The Old Republic, Okami, Persona 4, Ratchet & Clank 2 och The Legend Of Zelda: Twilight Princess). En del av förklaringen till min kärlek till serien var att den äntligen gav Playstation riktigt bra plattformsspel. På PS1-tiden kom ingenting i närheten av Super Mario 64 eller de mästerverk som Rare slängde ur sig till Nintendo 64. Och även om Jak & Daxter var riktigt bra och kom ut ett år före Ratchet & Clank så var uppföljarna besvikelser. Ratchet & Clank-serien däremot bara utvecklades, förbättrades, finjusterades på löpande band.

Size Matters spelade jag aldrig när det kom utan det var nu när min PS4 vägrar levereras och jag på ren trots och konsolkåthet köpte mig en PS Vita som jag insåg att jag längtade efter lite plattformsröj. Och Size Matters levererar plattformsröj. När jag trixat med lite inställningar så att detta PSP-spel anpassats till Vitans två analoga styrspakar blir det riktigt kul. Att röja sig framåt, skjuta sönder precis allting och uppgradera de mest absurda vapnen - det blir aldrig tråkigt.

Problemen däremot är två andra. Det första är att humorn, som i den ursprungliga trilogin var klockren, inte funkar så bra här. Mellansekvenserna är helt enkelt inte kul. Det andra problemet är ännu mer allvarligt. Ratchet & Clank-serien kryllar av sidouppdrag av minispelskaraktär och här är de rent ut sagt tråkiga att spela. Rymdstrider i form av rälsskjutare, stressiga prickskytteuppdrag, hoverboardtävlingar som känns helt slumpmässiga - nej, det är inte kul alls. Och vad värre är - vissa har så pass dålig kontroll att det är lätt att fastna där och då förvinner motivationen fullständigt för att ta sig vidare. Så nej, jag hoppar över att spela färdigt det efter ungefär halva spelet.

Betyg: 5 av 10

tisdag 10 december 2013

Mos Def feat. Slick Rick - "Auditorium"


Mos Def är utan tvekan en fantastisk rappare. Antalet fantastiska låtar han gjort är dock inte så där jättestort. Mestadels handlar det om förutsägbarhet i frågan om beats. Men på denna låt, producerad av Madlib har han fått ett fantastiskt beat och han levererar en riktigt bra vers. Det hade kunnat räcka där, men så - år 2009 - slänger han in 80-talshjälten Slick Rick som på ålderns höst inte bara "murders you on your own" (för att citera Nas) utan slänger ur sig en helt makalöst briljant vers om hur han har det som "a soldier in the middle of Iraq". Med sin avslappnade röst ger han en klockren bild av motsättningar mellan människor, krigets meningslöshet och känslan av vanmakt, varpå han avslutar med att förklara hur folket där ser honom som "Elvis of Baghdad". Tänk om Chuck D, Rakim, Erick Sermon, DMC eller någon mer 80-talsikon kunde göra sån här relevant rap idag.


onsdag 4 december 2013

Jonathan Wilson - "Cecil Taylor"


Jonathan Wilson är en begåvad amerikansk singer-songwriter som fick ett smärre genombrott för några år sedan med skivan "Gentle Spirit". Själv var jag lite tveksam till honom då, men när jag nyligen hörde hans lätt psykedeliska mästerverk "Cecil Taylor" från den nya skivan Fanfare blev jag nästan knockad. Så oerhört vackert och stämningsfullt. Gitarrplinkandet är makalöst vackert. Stor musik.


tisdag 3 december 2013

Oceanhorn: Monster Of Uncharted Seas


Även om vissa spel kan vara kanoniska för en genre är det sällan ett spel ÄR genren. Hur briljanta Mario-spelen än är talar vi om plattformsspel - inte Mariokloner. Och det är om inte 20, så i alla fall 16-17 år sedan vi började kalla spelen för fps istället för Doomkloner. Men det finns en genre som fortfarande ägs fullständigt av en spelserie. Följaktligen talar vi fortfarande 2013 om Zeldakloner. Knappast konstigt, då spel som A Link To The Past (SNES), Ocarina Of Time (N64) och Twilight Princess (GC) tillhör de 2-3 bästa någonsin i sina respektive generationer. Ändå känns det lite förnedrande för briljanta spel som exempelvis Alundra (PS1) och Okami (PS2) att reduceras till Zeldakloner.

Men faktum kvarstår - Legend Of Zelda präglar många spel och sätter samtidigt en standard som andra strävar efter att nå upp till. Det finska spelet Oceanhorn hymlar inte med förebilden - det handlar om att göra en Zeldaklon till iOS och Android. Och här lyckas de mestadels riktigt bra. Det isometriska perspektivet ger en skenbar aura av originalitet och grafiken är måhända inte så tekniskt avancerad men den ger en varm myskänsla. Överhuvudtaget är det här ett äventyr som fokuserar mer på utforskning än Zeldalegendens pusslande. Och det är kul att utforska, rentav beroendeframkallande. Under den vecka jag spelade Oceanhorn tog spelet över mig fullständigt. Spelmekaniken och kontrollen är habil och banorna för det mesta riktigt bra. Musiken levereras framför allt av Kenji Ito (SaGa-serien, samt några av de mindre bra Mana-spelen) och Nobuo Uematsu (spelvärldens mest legendariske kompositör) och är inget mindre än briljant.

Bristerna är få - den intetsägande handlingen och bristen på originalitet är väl det enda egentligen. Samtidigt är det här som att spela ett riktigt bra Zeldaspel på mobilen. Det ÄR oerhört kul och spännande. Frågan är hur det står sig mot A Link Between Worlds som ska landa på min 3DS inom kort.

Betyg: 8 av 10