Ayumi Hamasaki - "Connected"

Ayumi Hamasaki har under detta årtusende varit Japans kanske största popstjärna. Hon har radat upp hits som dessvärre inte fallit mig så mycket i smaken. Men när hon samarbetade med Ferry Corsten och lät sin vackra och personliga sång möta hans lättviktiga men ändå storslagna trancepop uppstod magi. En lysande låt som inte blir sämre av att den fick en video av animestudion Studio 4°C (som tidigare slagit igenom med Ken Ishiis "Extra" och senare skulle göra videosekvenserna till Atlus otrohetsångestdrama/pusselspel "Catherine").

Frank Ocean - "Pyramids"

Frank Ocean följde upp det ypperliga mixtapet "Nostalgia, Ultra" med den ännu bättre "Channel Orange" 2012. I samma veva kom han ut som bisexuell vilket tragiskt nog fortfarande är en så stor sak att det kom att överskugga hans musikalitet. För albumets centralstycke, det nästan 10 minuter långa "Pyramids", är kanske hela årtusendets bästa r'n'b-låt. Musikaliskt är det magiskt - vemodiga syntslingor samsas med den fetaste eurodiscoslinga som någonsin producerats i USA. Frank sjunger som vanligt fantastiskt bra. Textmässigt är det både vin och vinäger. Å ena sidan är det en rätt unken kvinnosyn han framför när han jämför (och sätter sig till doms över) antikens drottning Cleopatra med en modern strippa. Men herregud - hur episkt är det ändå inte ATT han gör det? Låt vara att parallellen och slutsatserna med den svarta kvinnan som sviker det hon inte får svika är rätt risiga av många skäl (bland annat att Cleopatra var av hellenistiskt/grekiskt ursprung). Storslagenheten förlåter ändå honom. Det här är magi.

YOUTUBELÄNK
SPOTIFYLÄNK

Metal Gear Solid V: Ground Zeroes

Metal Gear Solid-serien har alltid varit fantastisk. Därför chockade Metal Gear Solid V: Ground Zeroes mig. Inte för att spelet var kort - jag spelade igenom det (noggrant) på en helg, ungefär som med det första spelet. Nej, det överraskande var att seriens traditionella styrkor försvunnit och seriens traditionella svagheter vänts till styrkor.

Är det något MGS-serien gjort sig känt för är det bossarna och den absurt invecklade handlingen. Här är bägge som bortblåsta. Inte en boss så lång ögat når och handlingen är även den hållen kort - fångar ska befrias från en amerikansk militärbas på Cuba. Istället är det seriens spelmekanik som glänser. Traditionellt sett brukar MGS-spelen var tämligen låsta - både i rörelser och frihet. Men i Ground Zeroes är spelmekaniken ypperlig. Snake rör sig fritt och ledigt och miljön inbjuder till lek. Känslan är nästan lika underbar som när man för första gången spelade Super Mario 64. Friheten är makalös - jag kan spela precis hur jag vill. Jag har smygit mig igenom uppdrag, jag har skjutit mig igenom uppdrag, jag har lönnmördat mig igenom uppdrag och staplat närmare fyrtiotalet soldatlik i en hög i en grotta för att undvika upptäckt. Det är så här sandlådespel ska kännas.

Ändå är Ground Zeroes en bagatell. En oerhört läcker förrätt som lovar oerhört gott inför det riktiga spelet Metal Gear Solid V: Phantom Pain som väl dröjer till 2015. Till dess lär jag återvända många gånger till den amerikanska militärbasen Camp Omega.

Betyg: 8 av 10

A Split-Second - "Flesh"

1986 debuterade den belgiska duon A Split-Second med EBM-singeln "Flesh". Med de kanske coolaste kontinentala syntarna på 80-talet och den bästa pratsången på den här sidan A Number Of Names levererades en tidlös klassiker.

Uncharted: Golden Abyss

Jag föll för Uncharted vid första ögonkastet. Dessvärre har jag aldrig ägt en PS3 så min relation till trilogin har begränsats till några minuters testande av första spelet samt en hel del recensionsläsande. Men så skaffade jag mig en PS Vita nyligen och så var Uncharted: Golden Abyss gratis för PS-Plus-innehavare...

Jag vill verkligen gilla Uncharted: Golden Abyss. Vissa saker är verkligen kul. Miljöerna är häftiga, klättrandet är om inte spännande eller krävande så i alla fall också häftigt. Hela Tomb Raider/Indiana Jones-grejen är spännande. Dessvärre tar bristerna över. Jag skulle vilja ha mycket mer av utforskande och inte bara en krokig men ack så linjär färd. Visst blir det mer actionfyllt när man aldrig behöver tveka en sekund över vart man ska, men jag tycker inte det passar med temat. På samma sätt är det med stridandet - det väller fram horder av kanonmat som man bara skjuter ner på löpande band. Bäst är de lugnare scenerna - kanotpaddlandet, bergsklättrandet och ledtrådsletandet. Handlingen är ok på det stora hela - en klassisk skattjakt med pseudohistoriska referenser - men dialogen och karaktärerna pendlar mellan risigt och pinsamt. Förebilden är naturligtvis Indiana Jones-filmerna, men det blir slentrian och patetik av det. 80-talistiskt man-kvinna-gnabbande av värsta sorten. Kvinnan i nöd - Chase - kör med en "jag är självständig! jag klarar mig!"-stil som naturligtvis ändå inte stämmer eftersom hon måste räddas gång efter annan och reducerar sig till trofé när hon i slutet konstaterar att protagonisten Nathan Drake inte kom hem tomhänt från skattjakten. När Nathan, efter att ha skjutit ihjäl en bra bit över hundra personer, börjar tveka inför att spränga en grotta för att förhindra spridning av radioaktivt guld eftersom det finns fler onda hantlangare kvar där - då blir det patetiskt. Moral och personlighet måste avspeglas i spelmekaniken - inte bara i scriptade sekvenser och videosnuttar.

Dock - jag har hyfsat kul när jag spelar igenom det. Det är högt tempo och man vill hela tiden komma framåt i handlingen. Ett habilt hantverk med schysst grafik, men det hade kunnat bli så oerhört mycket bättre.

Betyg: 6 av 10