onsdag 23 april 2014

Frank Ocean - "Pyramids"


Frank Ocean följde upp det ypperliga mixtapet "Nostalgia, Ultra" med den ännu bättre "Channel Orange" 2012. I samma veva kom han ut som bisexuell vilket tragiskt nog fortfarande är en så stor sak att det kom att överskugga hans musikalitet. För albumets centralstycke, det nästan 10 minuter långa "Pyramids", är kanske hela årtusendets bästa r'n'b-låt. Musikaliskt är det magiskt - vemodiga syntslingor samsas med den fetaste eurodiscoslinga som någonsin producerats i USA. Frank sjunger som vanligt fantastiskt bra. Textmässigt är det både vin och vinäger. Å ena sidan är det en rätt unken kvinnosyn han framför när han jämför (och sätter sig till doms över) antikens drottning Cleopatra med en modern strippa. Men herregud - hur episkt är det ändå inte ATT han gör det? Låt vara att parallellen och slutsatserna med den svarta kvinnan som sviker det hon inte får svika är rätt risiga av många skäl (bland annat att Cleopatra var av hellenistiskt/grekiskt ursprung). Storslagenheten förlåter ändå honom. Det här är magi.

YOUTUBELÄNK
SPOTIFYLÄNK

fredag 11 april 2014

Metal Gear Solid V: Ground Zeroes


Metal Gear Solid-serien har alltid varit fantastisk. Därför chockade Metal Gear Solid V: Ground Zeroes mig. Inte för att spelet var kort - jag spelade igenom det (noggrant) på en helg, ungefär som med det första spelet. Nej, det överraskande var att seriens traditionella styrkor försvunnit och seriens traditionella svagheter vänts till styrkor.

Är det något MGS-serien gjort sig känt för är det bossarna och den absurt invecklade handlingen. Här är bägge som bortblåsta. Inte en boss så lång ögat når och handlingen är även den hållen kort - fångar ska befrias från en amerikansk militärbas på Cuba. Istället är det seriens spelmekanik som glänser. Traditionellt sett brukar MGS-spelen var tämligen låsta - både i rörelser och frihet. Men i Ground Zeroes är spelmekaniken ypperlig. Snake rör sig fritt och ledigt och miljön inbjuder till lek. Känslan är nästan lika underbar som när man för första gången spelade Super Mario 64. Friheten är makalös - jag kan spela precis hur jag vill. Jag har smygit mig igenom uppdrag, jag har skjutit mig igenom uppdrag, jag har lönnmördat mig igenom uppdrag och staplat närmare fyrtiotalet soldatlik i en hög i en grotta för att undvika upptäckt. Det är så här sandlådespel ska kännas.

Ändå är Ground Zeroes en bagatell. En oerhört läcker förrätt som lovar oerhört gott inför det riktiga spelet Metal Gear Solid V: Phantom Pain som väl dröjer till 2015. Till dess lär jag återvända många gånger till den amerikanska militärbasen Camp Omega.

Betyg: 8 av 10